Demokratisk dekonsolidering

Under 2017 kommer du förmodligen bli bekant med orden “demokratisk dekonsolidering“.
Det beror på att det finns tecken som tydligt visar att människor världen över visar allt mindre stöd för demokrati.
Eftersom Folkstyret har demokrati som ideologi och anser att demokratins alla problem ska lösas med mer demokrati, vill vi sätta sökarljuset på detta globala fenomen nu.
Vanliga kriterier för att ett lands demokrati skall anses vara konsoliderad är när man, förutom att man har en stat och ett folk som vill tillhöra staten, har ett civilsamhälle med föreningar, fri press som kan granska makten, en fungerande politisk struktur med partier, val och en lagstiftande församling. En rättsstat med lagar (och en konstitution) som gäller lika för alla i staten, en fungerande statsförvaltning som kan ta vara på medborgarnas rättigheter, ett våldsmonopol och en fungerande blandekonomi. Medborgarna ska även tro på demokratin som varande det enda tänkbara styrelseskicket. Det här ställer kravet på demokratin att den uppfattas som legitim och funktionell

Denna artikel av Roberto Stefan Foa och Yascha Mounk kommer att publiceras i januarinumret 2017 av Journal of Democracy. Detta är en översättning till svenska av ett förhandspublicerat utkast som finns här i sin helhet med grafik och tabeller.

Tecknen på dekonsolidering

av Roberto Stefan Foa och Yascha Mounk

Nordamerikanernas missnöje med deras politiska system har vuxit under lång tid. En överväldigande majoritet av medborgarna anser, enligt forskarnas studier, att USA är ”på väg i fel riktning”. Förtroendet för stora institutioner som kongressen och presidentämbetet har fallit markant. Engagemanget i sedvanliga politiska rörelser har ebbat ut. Medierna är mer misstrodda än någonsin. Trots detta har de flesta forskare givit dessa iakttagelser en obevekligt positiv förklaring: Att USA:s medborgare helt enkelt fått högre förväntningar på sitt statsskick.

Som vi visade i en uppsats i julinumret av Journal of Democracy 2016, är denna tolkning ohållbar¹. De amerikanska medborgarna är inte bara missnöjda med hur specifika regeringar presterar; de har blivit alltmer kritiska till den liberala demokratin. I en studie på unga amerikaner 2011 uppgav hela 24% att demokrati är ett ”dåligt” eller ”mycket dåligt” sätt att styra landet – en stor ökning jämfört med tidigare mätningar och jämfört med äldre respondenter. Samtidigt har andelen amerikaner som uppger ett stöd för ”militärstyre” stigit från 1 av 16 till 1 av 6 i den allra senaste undersökningen.²

Amerikanernas missnöje med sitt demokratiska system är en del av ett mycket större globalt mönster. Det är inte bara det att andelen amerikaner som uppger att det är ”väsentligt” att leva i en demokrati (vilket är 72% av de som är födda för andra världskriget) har fallit till 30% hos generation Y (de som är födda mellan 1980-talet fram till millennieskiftet). Det är även det att ett liknande kohort mönster finns i alla långvariga demokratier³, inklusive Storbritannien, Holland, Sverige, Australien och Nya Zeeland. I så gott som alla dessa fall är generationsgapet slående, där andelen yngre medborgare som anser att det är väsentligt att leva i en demokrati, har krympt till en minoritet.

Detta missnöje med det demokratiska styrelseskicket kommer åtföljt av en bredare skepticism mot liberala institutioner. Medborgarna har ett växande missnöje mot etablerade politiska partier, representativa församlingar och minoriteters rättigheter. Talande nog är de även mer öppna för auktoritära tolkningar av demokrati. Andelen medborgare som godtar att ”ha en stark ledare som inte behöver besväras av parlament eller val”, exempelvis, har ökat markant i de flesta länder där World Value Survey har ställt frågan – inklusive så vitt skilda platser som Tyskland, USA, Spanien, Turkiet och Ryssland.

Denna skarpa bild som tecknas av World Value Survey kan även ses i ett stort antal av de senaste månadernas nationella studier. I en tysk undersökning fick demokratin ”som idé” stöd av en stor majoritet, men bara hälften ställde sig bakom ”demokrati som den fungerar i den federala republiken Tyskland idag”, och mer än en femtedel stödde åsikten att ”det Tyskland behöver nu är ett enda stort parti som representerar folket⁴”. I Frankrike ansåg två femtedelar av respondenterna i en undersökning 2015 att landet borde sättas i händerna på ”en auktoritär regering”, fri från demokratiska begränsningar, medan hela två tredjedelar var villiga att delegera uppgifterna att genomföra ”impopulära men nödvändiga reformer” till ”icke valda experter⁵”. I en amerikansk studie i oktober 2016 svarar 46% att de antingen ”aldrig haft” eller ”förlorat” förtroendet för USA:s demokrati⁶.

De här förändringarna i opinionen är oroande var för sig. Än mer slående är att de får alltmer genomslag i verkligt politiskt beteende. På senare år har partier och politiker som skyller problemen på ett korrupt politiskt etablissemang, vill koncentrera den styrande makten och utmana grundläggande demokratiska normer, uppnått tidigare oöverträffade framgångar i ett stort antal liberala demokratier världen över: Förutom Donald Trump i USA sträcker de sig från Viktor Orbán i Ungern till Rodrigo Duterte i Filippinerna, och från Marine Le Pen i Frankrike till den nu bortgångne Hugo Chávez i Venezuela. I många länder har populister långt från en majoritet, men deras ökning verkar inte ha några inbyggda begränsningar: I USA har en populist precis blivit vald till president och i Österrike och Frankrike har populister fått presidentmakten inom nära räckhåll. I Polen, Ungern, Grekland och Venezuela har populister redan haft makten ett tag. Dessa senare exempel visar att populistiska partier fortsätter att ta sina radikala budskap på allvar även när de väl blivit valda. I Ungern har Fidesz reformerat konstitutionen och tagit bort maktfördelningen på flertalet områden, däribland domstolarna, valobservation, och media⁷. I Polen har regeringspartiet Lag och Rättvisa utmanat författningsdomstolens självständighet, tagit kontroll över den statliga radion och televisionen och underminerat civila samhällsorganisationer som kunnat tjäna till att hålla regeringen ansvarig⁸. I Grekland har premiärministern Alexis Tsipras utsett partivänner till nyckelpositioner på skatteverket, offentliga företag och privata banker, gjort en räd hemma hos chefen för centralbanken och återkallat tillståndet för åtta privata TV-kanaler⁹.

Framgångarna för Donald Trump och hans populistkollegor är alltså ingen tillfällig eller geografisk avvikelse. Det är inte heller säkert att de kommer utlösa några självkorrigerande mekanismer som kommer återställa stabiliteten hos det politiska systemet till det av en svunnen tid. Tvärtom ifrågasätter de det förtroende som samhällsvetare i många decennier har uttryckt för stabiliteten i de förmodat konsoliderade liberala demokratierna. Det är hög tid att tänka på under vilka omständigheter som konsoliderade demokratier kan vackla – och att hålla utkik efter de tecken som indikerar att större systemskiften kan vara på gång.

Ett förutseende varningssystem

Statsvetare har länge antagit att den process de kallar demokratisk konsolidering är en enkelriktad väg: När väl demokratin i ett land har konsoliderats så är det politiska systemet säkrat – den liberala demokratin har kommit för att stanna. Ser vi tillbaka i historien har det varit så. Hittills har ingen demokrati kollapsat i något välbärgat land som har genomlevt åtminstone två regimskiften som resultat av fria och rättvisa val. Men en stor del av förklaringen till att liberala demokratier har visat sig vara så stabila historiskt har varit deras förmåga att övertyga väljarna om sina fördelar. Medan många statsvetare har levererat vitt skilda definitioner på demokratisk konsolidering har de oftast delat denna insikt. I den klassiska formuleringen av Juan Linz och Alfred Stepan, exempelvis, refererar demokratisk konsolidering till i vilken utsträckning demokrati är ”det enda tänkbara alternativet¹⁰.” Konsoliderade demokratier är stabila därför att medborgarna har kommit att tänka att demokratiska styrelseformer besitter en unik legitimitet och att auktoritära alternativ är oacceptabla. Detta väcker frågan som kan ha verkat bara vara av akademiskt intresse tills för ett par år sedan: Vad händer med stabiliteten hos rika, liberala demokratier när många av deras medborgare inte längre anser att deras styrelseskick är särskilt legitimt eller till och med går så långt som till att öppet uttrycka stöd för auktoritära styrelseskick?

För att svara på den frågan behöver vi tänka oss möjligheten att demokratisk konsolidering inte är en enkelriktad väg när allt kommer omkring. Demokratin är ”det enda tänkbara alternativet” när en överväldigande majoritet av ett lands medborgare omfamnar demokratiska värderingar, motsätter sig auktoritära alternativ, och stödjer kandidater eller partier som är hängivna till att upprätthålla och försvara de grundläggande normer och institutioner som tillhör den liberala demokratin. Vid uppvisande av motsatta kännetecken kan demokratin i ett senare skede visa sig sluta vara det enda tänkbara alternativet, när en betydande del av befolkningen tappar sin tro på demokratiska värden, blir attraherade av auktoritära alternativ och börjar rösta på systemkritiska partier, kandidater eller rörelser som trotsar eller motsätter sig konstitutionella element i liberal demokrati. Man kan då säga att demokratin dekonsolideras.

Fenomenet demokratisk dekonsolidering är konceptuellt annorlunda jämfört med de uppskattningar som görs till i vilken grad ett land styrs demokratiskt vid ett givet tillfälle. Ett viktigt forskningsfält inom statsvetenskapen mäter i vilken grad ett land tillåter fria och rättvisa val, och ger sina medborgare grundläggande rättigheter såsom yttrandefrihet. De två mest inflytelserika är Polity och Freedom House-mätningarna. Dessa index är mycket bra på att uppskatta tillståndet för det demokratiska styret i ett visst land. Men frågan om demokratisk konsolidering, eller dekonsolidering, rör inte graden av demokratiskt styre, utan snarare hållbarheten på det demokratiska styret. När medborgare utvecklar ett missnöje med demokratin och systemkritiska partier får en försvarbar del av rösterna behöver inte det betyda att rättsstaten omedelbart undergrävs eller att det genast hindrar fria val. En sådan oroande utveckling skulle alltså inte visa sig i Polity’s eller Freedom House’s index. De kan dock ge goda skäl till oro för att dessa rättigheter och friheter har blivit skörare än de varit förut och att vi kommer ha svårare att hålla fast vid dessa centrala aspekter av den liberala demokratin i framtiden. Ett användningsbart mått på demokratisk dekonsolidering behöver alltså även beakta faktorer som dessa.

Fallstudier av dekonsolidering

Demokratisk dekonsolidering är en hittills outforskad del av kartan. Ett territorium som länge verkat så kargt, ofruktbart och öde att kartritarna inte ens sett något behov av att rita in det. Hur brådskande är det att utforska denna terräng? Är denna terra incognita som vi beskriver av endast akademiskt intresse, något som ska registreras och katalogiseras för den vetenskapliga fullständighetens skull trots att det är osannolikt att demokratisk dekonsolidering kommer ha några större effekter? Eller döljer den en farlig förkastningslinje som kräver ett känsligt och förutseende varningssystem som kan ge signaler om allvarlig demokratisk regression som till och med kan påverka länder vars demokratier i nuläget förefaller orubbliga?
Preliminära resultat pekar på att det är den senare tolkningen som ligger närmast till hands. Medan ökningen av populistiska partier och rörelser är en relativt ny företeelse i Nordamerika och Västeuropa, visar andra regioner hur demokratisk dekonsolidering kan signalera verklig fara för stabiliteten i det demokratiska styret, även i länder som verkar klara sig mycket bra enligt mer traditionella mätmetoder.

På 1980-talet var till exempel Venezuela ansett som en stabil tvåpartidemokrati med en lång rad fria och rättvisa val. ”Det politiska livet i Venezuela efter 1959 kan definieras som ett obrutet civilt konstitutionellt styre” skrev Richard Haggerty och Howard Blutstein i början på 1990-talet. Efterföljande fredliga maktöverlämningar var bevis på Venezuelas snabbt mognande demokrati¹¹. Förutom detta var landet på gränsen att börja räknas som en utvecklad demokrati med en inkomst per capita fullt jämförbar med Irland eller Israel. För många som studerat regionen hade ”Venezuelas demokrati blivit det politiska föredömet för länderna i Latinamerika och uppvisade stora fördelar jämfört med diktaturerna till höger och vänster som dominerade vid den här tiden¹²”. Kort sagt; enligt de flesta forskarna verkade Venezuela ha tagit sig en mycket lång bit på den enkelriktade vägen mot en demokratisk konsolidering.

Ändå har Venezuelas demokrati farit mycket illa sedan Hugo Chávez överraskningsseger i presidentvalet 1998. Rättsstaten har urholkats, medierna har tystats, kritiker har fängslats och oppositionen har tryckts ner. Enligt Freedom House, som ger länder frihetspoäng mellan 1 till 7 (där 1 är mest fri och 7 är minst fri), har Venezuela rasat från att vara ett fritt land på 1980-talet (1 i politiska rättigheter och 2 till 3 i medborgerliga friheter) till bara delvis fritt (5 poäng på dessa bägge värden). Vad kan förklara denna förbryllande förändring?

Undersökningsdata visar att det, långt innan valet av Chávez, fanns en långt gången utveckling mot demokratisk dekonsolidering. Allmän skepticism till värdet av demokrati och missnöje med hur demokratin presterade var på uppgång. Medborgare var i större utsträckning öppna för auktoritära alternativ som militärstyre. Systemkritiska partier och rörelser firade viktiga segrar. Allt det här reflekterades i de data som fanns vid den här tiden. När Latinobarometern först frågade Venezuelaner 1995 huruvida de föredrog demokrati eller en auktoritär regering svarade 22,5 procent att de föredrog det senare. Ytterligare 13,9 procent var likgiltiga. Nivåerna med uttryckt missnöje med hur demokratin presterade var också höga. 1995 höll 46,3 procent med om att ”demokrati inte löser landets problem” medan förbluffande 81,3 procent sa att de skulle välkomna en starke man som ledare (mano dura). Slutligen var förtroendet för politiker och politiska institutioner på en konstant låg nivå under denna period. Året då Chávez kom till makten var det bara 20,2 procent av befolkningen som uttryckte förtroende för parlamentet. Det hade alltså, genom att vara uppmärksam på tecknen på demokratisk dekonsolidering, varit möjligt att förutse faran för Venezuelas demokratiska system långt innan de standardindikatorer som statsvetare använder idag registrerat en nedgång i demokratiskt styre.

Samma sak gäller för många andra länder. Polen har exempelvis länge tippats bli den allra största framgången för postkommunistisk transformering till liberal demokrati. Sedan 1990 har fria och rättvisa val lett till fyra demokratiska maktskiften i landet. Det polska civilsamhället har länge varit väldigt robust, med ett stort och varierat landskap av föreningar och organisationer, fria media som effektivt kunnat granska makten och akademiker och journalister som fritt kunnat kritisera makthavare¹³. Under samma period har Polen dessutom haft en remarkabel ekonomisk framgång; från 1991 till 2014 har inkomsten per capita mer än sexfaldigast¹⁴. På det hela taget är det inte konstigt att flertalet forskare började kalla Polen för en konsoliderad demokrati¹⁵.

Men precis som i Venezuela har även i Polen indikatorer på demokratisk dekonsolidering tecknat en mycket mer pessimistisk bild längs hela demokratiserings§resan. Så tidigt som 2005 uppgav 15,7 procent av polska respondenter, en jämförelsevis ganska stor del av befolkningen, att ”ha ett demokratiskt politiskt system” var ett ”ganska dåligt” eller ”mycket dåligt” sätt att styra landet. 2012 hade den andelen stigit upp ett snäpp till 16,6 procent. Det är den näst högsta nivån som någonsin uppmätts i ett postkommunistiskt medlemsland i europeiska gemenskapen. Stöd för en militärregim uttrycktes av 22 procent av respondenterna, att jämföra med EU-snittet på 9 procent. Som i andra länder reflekterades detta skifte i opinionen snabbt i politisk praktik. En lång rad av systemkritiska partier som Polska familjeförbundet och Palikotrörelsen har länge haft fotfäste i landet.

Allt detta hjälper till att förklara Polens snabba tillbakaryckning från liberala demokratiska normer under den senaste tiden. Efter att Lech Kaczyńskis Lag och rättvisa vann både president- och parlamentsvalet tystade de fort pressen och medierna och underminerade oberoendet hos liberala institutioner som författningsdomstolen. Idag är polackernas rättigheter i verklig fara, och det skulle nu verka helt verklighetsfrämmande att kalla polsk demokrati helt konsoliderad. ”De åtgärder som Warszawa tar till är anti-demokratiska och går mot de principer som Polen skrev på vid sitt EU-inträde 2004. Det är helt klart att om ett sådant inträde skulle sökas idag så skulle det avslås.¹⁶” Orden tillhör Guy Verhofstadt, Belgiens premiärminister vid tidpunkten för Polens inträde i EU. I både fallet med Polen och Venezuela skulle ett fokus på våra indikatorer på demokratiskt dekonsolidering målat en mer nyanserad bild av demokratins utsikter än den som kommer av de mätmetoder som hittills tilldragit sig statsvetarnas hängivelse. De skulle därför varit mycket bättre på att förutse vart dessa länder var på väg. Detta tyder på att större uppmärksamhet på tecken på dekonsolidering verkligen kan fungera som ett förutseende varningssystem som kan dra till sig uppmärksamheten från noggranna observatörer till den sortens djupt rotat missnöje med demokratiska institutioner som är troliga att visa sig svårt destabiliserande redan på kort sikt.

Dekonsolideringens konsekvenser

Valet av Donald Trump till USA:s president har givit ny vikt till frågor om stabiliteten på förmodat konsoliderade liberala demokratier. Ska den växande besvikelsen hos USA:s medborgare ses som ett varningstecken på att demokratin kan börja kollapsa till och med i länder där den historiskt varit ovanligt stabil? Betyder valframgångarna för partier och kandidater som attackerar grundläggande demokratiska värderingar i sina kampanjer att deras supportrar kommer att fortsätta vara lojala med dem även om de börjar underminera rättsstaten? Än är det inte möjligt att besvara dessa frågor helt och hållet. Det krävs en mer systematisk analys för att pröva om passerade stadium av dekonsolidering verkligen förebådat en försämring av kvalitén på val eller rättsstat. Kanske kan demokratisk dekonsolidering i länder som USA och Frankrike stanna i ett begynnande stadium? Det vore för tidigt att utesluta att demokratin, i länder där den är djupt förankrad, kan tåla mycket större grad av samhällstillbakadragande och motvilja. Kanske har långvariga demokratier tillräckliga systemresurser för att omvandla den växande ilskan hos medborgarna till en kraft för demokratiska reformer, såsom i Frankrike under Charles de Gaulle eller i USA under den progressiva eran? Kanske deras kraftfulla civilsamhällen kan motstå alla attacker mot rättsstaten och återuppväcka den sedan länge förlorade entusiasmen för den liberala demokratin.

Trots all osäkerhet inblandad i analysen av en utveckling som inte har någon tydlig historisk referens finns det starka indikatorer på att konsekvenserna av demokratisk dekonsolidering kan komma att bli lika allvarliga i den liberala demokratins hjärttrakter som de varit i dess periferi. Som Jan-Werner Müller har påpekat så är populisternas definition av det ”verklighetens folk” som de vill representera ganska snäv¹⁷. Endast omhuldande de som delar ursprunget och värderingarna hos majoriteten, exkluderar populisterna etniska minoriteter och religiösa grupper¹⁸.

Kärnan i den populistiska lockelsen ställer på så vis populister i opposition till en pluralistisk vision av demokratin i vilken grupper som har olika synsätt och åsikter måste lösa sina meningsskiljaktigheter genom demokratisk dialog och kompromisser. Istället fostrar populismen en illiberal politik som använder majoritetens kraft till att konfrontera verkliga eller upplevda eliter i media, domstolar och statsförvaltningen, ignorerar impopulära minoriteters rättigheter och attackerar institutionella spärrar, som oberoende domstolar, som varande illegitima hinder mot folkviljan. När en populistisk rörelse får en systemfientlig ton, som den gör nu i Västeuropa och Nordamerika är den kapabel att göra rejäl skada på institutioner i den liberala demokratin.

I länder där populister inte ännu tagit makten behövs radikala reformer för att motverka de sociala och ekonomiska drivkrafterna bakom demokratisk dekonsolidering. Politiker i etablissemanget med verklig hängivelse till den liberala demokratin kan vara mer troliga att genomföra dessa reformer – och bortse ifrån protesterna från de intressegrupper som motsätter sig dom – när de har blivit oroliga för att systemkritiska partier är på väg att ta makten. I den meningen kan den farliga tiden av populism bära med sig en möjlighet att trots allt räta upp den demokratiska skutan. Dock måste politiker, när de till slut uppbådar viljan att genomdriva dessa genomgripande reformer, veta vad det är de ska göra. Så här långt finns ingen konsensus i vad drivkrafterna bakom populismen är eller hur politiken effektivt kan bemöta den. Det gör det än mer angeläget för statsvetare att studera både ursprunget till demokratisk dekonsolidering och den politik som möjligen kan motverka den.

I länder där populister redan har makten behöver de medborgare som håller kvar ett djupt engagemang för de liberala demokratiernas kärnvärden inse att deras länders forna stabilitet inte är någon anledning till stillatigande. Makten som nu utövas av systemkritiska partier och rörelser är utan tidigare motstycke. Så är även den djupa besvikelsen med demokratin som de utnyttjar. Som resultat av det kan den liberala demokratins överlevnad hänga på viljan hos medborgarna att försvara den mot attackerna. Detta gör det än mer angeläget för politiska forskare att erinra sig de insikter de snappat upp från sina studier av hur demokratier har fallit i det förflutna och förvandla dessa insikter till tydliga lektioner i hur man övervakar och motstår angrepp mot de demokratiska institutionernas integritet.

Dekonsolideringsprocessen som nu äger rum i de flesta liberala demokratier är ett mycket allvarligt varningstecken men det är inte ödesbestämt att demokratin kommer att falla. För tillfället är möjligheten för en politisk lösning ännu öppen. Om demokratisk dekonsolidering en dag kommer ses som början till slutet för den liberala demokratin beror i stor del på förmågan hos demokratins försvarare att lyssna på varningen och att formulera ett sammanhängande svar.

Om författarna till artikeln:

Roberto Stefan Foa är lektor i politik vid University of Melbourne, en huvudprövare i World Values Survey, och en medlem av the Laboratory for Comparative Social Research.
Yascha Mounk är lektor i politisk teori vid Harvard, en forskarassistent vid the Transatlantic Academy, och en medlem av the Political Reform program at New America. Hans bok: The Age of Responsibility: Luck, Choice, and the Welfare State kommer att publiceras av Harvard University Press 2017. Han arbetar nu med en bok om krisen i den liberala demokratin, också kommer att publiceras av Harvard University Press.

Artikeln finns publicerad på engelska i det kommande Januarinumret av Journal of Democracy, som är en del av International Forum for Democratic Studies, som inryms i National Endowment for Democracy.

Källor:

1. Roberto Stefan Foa och Yascha Mounk, “The Danger of Deconsolidation: The Democratic Disconnect,”Journal of Democracy 27 (juli 2016): 5–17.
2. Foa och Mounk, “Democratic Disconnect,” 8 och 12.
3. Ronald F. Inglehart, “The Danger of Deconsolidation: How Much Should We Worry?” Journal of Democracy 27 (juli 2016): 18–23.
4. Oliver Decker, Johannes Kiess, och Elmar Brähler, Die enthemmte Mitte: Autoritäre und rechtsextreme Einstellung in Deutschland (Leipzig: Psychosozial-Verlag, 2016), 30 och 52.
5. Ifop, “L’attirance des Français pour un gouvernement technocratique ou autoritaire,” 7 och 5, http://ifop.fr/media/poll/3185-1-study_file.pdf.
6. Nathaniel Persily och Jon Cohen, “Americans Are Losing Faith in Democracy—And in Each Other,” Washington Post, 14 oktober 2016, www.washingtonpost.com/opinions/americans-are-losing-faith-in-democracy–and-in-each-other/2016/10/14/b35234ea-90c6-11e6-9c52-0b10449e33c4_story.html?utm_term=.39bbc43865ec.
7. European Commission for Democracy Through Law (Venice Commission), “Opinion on the New Constitution of Hungary,” lapa.princeton.edu/hosteddocs/hungary/venice commission hungarian constitution.pdf.
8. European Commission for Democracy Through Law (Venice Commission), “Opinion on Amendments to the Act of 25 June 2015 on the Constitutional Tribunal of Poland,” www.venice.coe.int/webforms/documents/?pdf=CDL-AD(2016)001-e.
9. Polina Popova, “In Greece, Syriza  Jeopardizes  Freedom  of  the  Press,”  Fair  Observer, 2 september 2016.
10. Juan J. Linz och Alfred C. Stepan, “Toward Consolidated Democracies,” Journal of Democracy 7 (april 1996): 14–33.
11. Richard A. Haggerty och Howard I. Blutstein, Venezuela: A Country Study (Washington, D.C.: Library of Congress, 1993).
12. Gustavo Coronel, “The Corruption of Democracy in Venezuela,” USA Today Magazine, mars 2008.
13. Grzegorz Ekiert  och  Jan  Kubik,  Rebellious  Civil  Society: Popular  Protest  and  Democratic  Consolidation  in  Poland,  1989–1993  (Ann  Arbor:  University  of  Michigan  Press, 2001).
14. World Bank, World Development Indicators,  available  at  data.worldbank.org/data-catalog/world-development-indicators.
15. Daniel Treisman, “Lessons from 25 Years of Post-Communism: the Importance of Reform, Democracy, and Geography,” Washington Post, 10 juni 2014.
16. “Is Poland a Failing Democracy?” Politico, 13 january 2016.
17. Jan-Werner Müller, What Is Populism? (Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 2016). Se även en liknande definition av populism i Yascha Mounk, “Pitchfork Politics: The Populist Threat to Liberal Democracy,” Foreign Affairs 93 (september–oktober 2014): 27–36.
18. Som Giovanni Sartori noterade redan på 1980-talet så refererar populistpartier till folket i singular, hellre än i plural: “le” peuple or “das” Volk.

Folkstyret tar en paus!

3 år ago by Micke Ströberg 5 min read No comments

Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…