Hur opinionen skulle styra politiken
På SO-lektionerna i skolan får eleverna lära sig att riksdagens medlemmar representerar folket.
De väljs från olika distrikt i landet baserat på hur väljarna där lagt sina röster.
Just representationen tas på så stort allvar därför att den är fundamental för demokratin .
Vår svenska variant av demokrati bygger nämligen enligt Regeringsformen på folksuveränitetsprincipen vilken innebär att all offentlig makt utgår från folket och att folket representeras i riksdagen.
Många partier lägger därför stor möda på att ha en representativ mix på sina valsedlar till riksdagen så att fördelningen ska vara proportionerlig när det kommer till yttre, lätt igenkännbara, attribut så som ålder, kön och ursprung på kandidaterna.
Sedan 1998 har vi väljare även möjlighet att sätta ett kryss vid den partiföreträdare som vi vill ska bli först invald. Detta stärkta personvalssystem gör att många personkryss flyttar en populär representant uppåt på listan vilket ökar dennes chanser att få en riksdagsplats.
Väl på plats i riksdagshuset fungerar det dock annorlunda. Riksdagsledamöterna voterar inte som representanter för folket. Hur de ska votera får de istället anvisningar om av respektive gruppledare och partiledare .
I själva omröstningen i kammaren har riksdagsledamöterna riktkarlar (ofta gruppledarna) som visar hur ledamöterna för de olika partierna ska rösta.
Omröstning i riksdagen. Riktkarlarna visar de olika omröstningstecknen. Bild från Ekot.
Det den enskilde ledamoten behöver ha koll på är alltså att man följer rätt riktkarl och trycker på rätt knapp. En “tumme upp” från riktkarlen betyder att du ska trycka på Ja, en “tumme ned” betyder att du ska trycka på Nej och en “handflata över huvudet” betyder att du ska trycka på Avstår. Ibland sker dock misstag då riktkarlar rör ihop det och ger fel tecken eller om riksdagsledamöter av misstag börjar följa fel riktkarl .
Politiken har istället utformats i regeringspartiets verkställande utskott och kommunicerats nedåt till riksdagen för att där formellt klubbas igenom.
En ny policy från en partiledning kan ibland komma lika överraskande för de egna partimedlemmarna som för allmänheten.
I de fall en majoritet för ett beslut behöver skapas mellan partier görs de överenskommelserna för enkelhets skull på partiernas kanslier och kommuniceras sedan genom samma kanaler ut till ledamöterna i riksdagen.
Hur stor påverkan som riksdagens medlemmar har kan man tyvärr inte heller mäta genom att se hur många av de motioner de lägger fram som går vidare till beslut.
Det händer nämligen i princip aldrig . Riksdagens medlemmar lägger, enligt dem själva, mest fram motioner för att de inte ska hängas ut i den egna lokalpressen som latmaskar.
Eftersom motionerna inte riskerar att klubbas igenom i riksdagen men ändå får lite uppmärksamhet i media skriver riksdagens ledamöter i huvudsak bara under färdiga förslag på motioner de får från lobbyister.
En win-win situation.
Slutsatsen är förstås att riksdagens medlemmar kan ha vilka yttre attribut som helst och komma från vilka valkretsar som helst. Så länge någon annan redan avgjort hur de ska rösta i riksdagen spelar det ju ingen roll hur handen som trycker på voteringsknappen ser ut.
Resultatet är att ett av världens konstitutionellt sätt mäktigaste parlament i praktiken är helt utan makt.
Allt det här sker helt öppet och det finns till och med rutiner för hur man kan använda kvittningsregler och annat för att riksdagsledamöter ska kunna låta bli att votera mot sin övertygelse utan att störa gjorda överenskommelser.
Sett utifrån kan man tycka att det svenska demokratiska systemet har drabbats av det som, när det gäller andra organisationer, skulle kallas window dressing, särkoppling eller organisatoriskt hyckleri. Verksamheten har förvisso en fasad som sköts efter regelboken men dess skötsel är särkopplad från den övriga verksamheten som har helt andra rutiner.
I riksdagen har alltså mer praktiska arbetsformer och rutiner uppstått för att stödja makten som koncentrerats i toppen.
Hur opinionen verkligen reglerar politiken
Hur kommer det då sig att det demokratiska systemet fungerar över huvud taget om folksuveränitetsprincipen som är själva grunden för maktens legitimitet rundas helt och hållet på det här viset?
För att förklara det kan man titta på det som statsvetare kallar Policy Feedback-mekanismer.
Termostatteorin
En sådan är den så kallade termostatteorin (Stuart N. Soroka och Christopher Wlezien:1995). Enligt denna teori reagerar opinionen på politikens effekter och opinionen påverkar i sin tur politiken.
Ett exempel:
- En första skattesänkning får ett positivt mottagande av opinionen.
- En andra påföljande skattesänkning får ett lite ljummare men fortfarande lite positivt mottagande.
- En tredje väcker protester därför att opinionen nu tycker att välfärden eller samhällsservicen drabbats för hårt för att ytterligare skattesänkningar ska kunna försvaras.
Reaktionerna slår till slut av de styrandes skattesänkningar precis som en termostat stänger av ett element som blivit för varmt.
På så vis kan opinionen som den speglas i sociala medier, tidningsinsändare, journalistfrågor, opinionsundersökningar och kritik från proffstyckare av olika slag ha en reglerande effekt på politiken.
Eftersom vi dessutom har val vart fjärde år finns då en schemalagd möjlighet för medborgarna att vända på termostaten så att en serie skattehöjningar tar vid istället.
Så länge den politiska konfliktlinjen i sakfrågan går emellan de två politiska blocken, på en vänster/högerskala, kommer termostatmodellen i teorin att fungera ganska bra, låt gå att den har en helt oacceptabel fördröjning och lite annat, men kan ändå på lite sikt ändå simulera effekterna av ett demokratiskt styre.
Om en ny konfliktlinje uppstår längs en annan skala, exempelvis en demokratisk/auktoritär eller internationalistisk/nationalistisk om flyktingmottagande, blir det väldigt stökigt i politiken i avsaknad av en välsmord termostat som kan reglera det.
Elementet blir överhettat.
Medianväljarteoremet
Ytterligare ett fenomen som hjälper till att hålla det demokratiska skenet uppe beskrivs i medianväljarteoremet (Anthony Downs:1957) som vi skrivit om i ett tidigare inlägg .
Det kan förklaras så här: Partierna strävar efter politisk makt. Makten baseras på röster som räknas i ett val.
Partierna försöker maximera rösterna i valen genom att positionera sig så att man fångar rösterna från medianväljarna – den stora gruppen mittenväljare i varje fråga – de som har den normala åsikten.
Under Reinfeldt såg Nya Moderaterna till att triangulera sig in i medianväljarens hjärta.
Socialdemokraterna har nu under Löfven järnkoll på medianväljaren och justerar sin politik för att ligga så rätt i mitten som möjligt. Även Centern ligger bra till i medianstriden efter Anna Kinberg Batras öppning mot SD vilket är en förklaring till att en del alliansanhängare hellre skulle Annie Lööf som alliansledare än Anna Kinberg Batra.
Eftersom antingen det ena eller andra politiska blocket lyckas bäst med att locka medianväljaren i varje val så finns alltså en mekanism som på ett ganska bra sätt, åtminstone på ytan, ”härmar” demokratisk representation vid själva valrörelserna och i valögonblicket.
Men efter valet återgår allt till vanlig ordning och det politiska spelet med din och de andras röster fortsätter som innan.
Oavsett vilket parti du röstat på och oavsett varför du röstade så vet du inte vilken politik din röst kommer att användas till de kommande fyra åren. Känns det igen?
Så fungerar den representativa demokratin med öppna mandat.
Hur opinionen kan styra politiken
Folkstyret föreslår att representanter för medborgarna får inflytande i riksdagen med en modern och smart metod.
Ett “demokratihack” om du så vill.
Från och med nästa val kan vi medborgare automatiskt vara med och votera i varje fråga som ska avgöras i riksdagen.
Det som krävs av oss väljare för att det ska bli så är att vi är tydliga med vårt önskemål om detta.
Det är vi genom att cirka 250.000 av oss skriver Folkstyret på den gula valsedeln till riksdagen.
Det ger ett dussin riksdagsplatser reserverade åt oss själva och vår opinion.
De platserna voterar som medianväljaren i varje fråga. Medianväljaren är Folkstyrets riktkarl.
Istället för att, enligt termostatteorin, ändra på dåliga beslut fyra år efter att de fattats kan vi vara med och fatta rätt beslut från början. Definitionen på rätt i en demokratisk och legitim mening är nämligen medianväljarens åsikt.
- Det innebär att de regerings- och riksdagspartier som vill bygga en parlamentarisk majoritet har möjlighet att ta hjälp av opinionen hos folket vilket innebär att vi får vår vilja igenom och vi medborgare vinner!
- Det innebär att de regerings- och riksdagspartier som vill bygga en parlamentarisk majoritet är tvungna att ta hänsyn till opinionen hos folket vilket gör att vi får demokratiskt inflytande och vi medborgare vinner!
- Det innebär slutet för “det svåra parlamentariska läget” som gör det politiska Sverige handlingsförlamat och oförmöget att fatta beslut och vi medborgare vinner!
- Det innebär en försäkring mot politiska beslut som saknar förankring i samhället och vi medborgare vinner!
Smaka igen på ordet folksuveränitetsprincipen och läs mer på vår sida med snabbfakta om Direkt Representativ Demokrati .
Länkar för vidare läsning:
- Hanif Bali – Den parlamentariska charaden
- Ann-Mari Pålsson – Vem äger makten i parlamentet?
- Det politiska spelet – “Fri röstning rena pellejönsliberalismen”
(Det här är en liten uppdatering av ett inlägg från den 19:e oktober 2016)
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
