Att skriva om hyckleriet i politiken är ett knepigt och känsligt ämne. Det har dels lite med språket att göra. Själva ordet hycklare är så starkt fördömande och hör till gruppen invektiv (skällsord) i svenskan. Dessutom har det inte blivit utslitet och urholkat som invektiv gärna blir i det politiska språket.
Till de pikanta detaljerna hör ju också att en av anledningarna till att ordet inte är så utslitet är att politiker ogärna använder det mot varandra. I de sammanhang då en politiker hängs ut i media för att den inte lever som den lär håller dennes politiska motståndare istället en ganska låg profil. De vet med sig att drevet lika plötsligt en dag kan drabba de själva.
När man skriver om ämnet politiskt hyckleri så kommer man oundvikligen att peka ut en hel grupp människor som offrar stor tid av sitt liv för att göra våra liv bättre som lögnare. Det blir genast lite dålig stämning. Ändå är ju politiskt hyckleri ett intressant och ständigt aktuellt ämne som är värt att belysa.
För att vi ska kunna hantera det här ämnet den här lilla stunden vi har framför oss behöver vi kanske börja med att först skaka av oss lite av våra känslor och tänka på att vi själva ibland är riktiga små vardagshycklare. Vi är det bland annat när vi försöker uppfostra våra barn att “göra som vi säger och inte som vi gör”, eller hur?
För faktum är att hyckleri är i stort sätt helt ofrånkomligt i en representativ demokrati och till och med ofta önskvärt i det partipolitiska livet. Det här har den engelske historiken David Runciman skrivit om. Runciman, som är chef för avdelningen för politik och internationella studier på University of Cambridge, har tagit upp det politiska hyckleriet ur ett historiskt perspektiv i sin bok “Political Hypocracy – The Mask of Power from Hobbes to Orwell and beyond”. (Ett lyssningstips i sammanhanget är David Runcimans intressanta pod Taliking Politics.)
Det historiska perspektivet hos Runciman är intressant men inget vi ska uppehålla oss vid här.
Istället ska vi titta på varför politikerna hycklar och hur de olika sorternas hyckleri skiljer sig från varandra. Vilket hyckleri är bra och vilket är skadligt eller till och med farligt? Frågan är alltså inte hur vi ska undvika att rösta på hycklare. Eftersom alla hycklar blir frågan istället:
Vilken sorts hycklare ska man inte rösta på?
Först: Att hyckla är att inte leva som man lär. Det är alltså att vara falsk. För att förtydliga det lite till kan man se på motsatsen till hyckleri som är uppriktighet, ärlighet och äkthet. De flesta människor känner starkt att de ogillar hyckleri och fördömer det.
Det är här det uppstår en konflikt i oss, för naturligtvis vill vi väljare att våra politiker ska vara uppriktiga och ärliga. Förtroendevald kallas ju exempelvis den som genom val erhållit ett uppdrag och förutsätts sköta uppdraget i enlighet med sin övertygelse. Till skillnad från dem som får ett uppdrag genom att anställas och förutsätts sköta det mer eller mindre utan hänsyn till sina egna åsikter. Förtroende kan vi förstås bara ge till den som vi uppfattar som uppriktig och ärlig.
Så varför ser vi då ändå så mycket hyckleri inom just politiken? Det har nog faktiskt att göra med vår egen demokratiska självbild och den roll vi själva uppfattar att vi borde ha i en demokrati. En mycket vanlig begreppsförvirring är att, eftersom vi är väljarna, så tycker vi att det är vi som ger de förtroendevalda deras förtroende. Men det stämmer inte. I själva verket är det partiernas medlemmar som väljer dessa personer. Förtroendet ska finnas mellan partiernas medlemmar och de förtroendevalda.
Samma begreppsförvirring finns när det gäller demokratisk representation. Vi medborgare gör valkompasser och tittar på TV-debatter för att försöka hitta ett parti som ska representera våra åsikter. Vi tror nämligen att det är vi som ska representeras i parlament och fullmäktigeförsamlingar. Som det står i grundlagen: “All offentlig makt i Sverige utgår från folket” och “riksdagen är folkets främsta företrädare.” Politikerna vill gärna också att vi ska tro det just i valtider för då ökar ju chansen att vi ska rösta på just dem.
Men i riksdagsundersökningen 2010 och KOLFU 2012 (som David Karlsson & Mikael Gilljam hänvisar till i boken Svenska politiker) svarade riksdagsledamöterna att de i första hand ser sig som partiombud, i andra hand som förtroendeledamöter och först i tredje och sista hand som väljardelegater. Om man frågar politikerna själva anser de alltså inte att de representerar oss väljare. De anser att de representerar sina partier.
I senare undersökningar som gjorts, och när du själv frågar dem i valstugan, kan svaret förstås bli ett annat.
Men med handen på hjärtat: Tror du att det beror på att partierna sedan 2012 har valt in helt nya politiker i sina partier som har en annan syn på representation eller tror du att politikerna helt enkelt har lärt sig att det finns ett “rätt” svar på frågan som de förväntas ge istället för deras eget? Att de helt enkelt har lärt sig att hyckla lite på den punkten?
I själva verket går vi idag i högre grad till val för att skänka legitimitet till någon av ett antal av samhällets politiska eliter. (Det här är faktiskt inte något kontroversiellt eller ifrågasatt om du nu trodde det. Prova att googla på “politiska eliter statsvetenskap” så får du massor med vetenskapliga artiklar att gotta dig i.) Det är också kartlagt av statsvetenskapen sedan länge att de politiska partiernas representanter inte alls har samma åsikter i de politiska sakfrågorna som resten av oss medborgare*.
Att låta oss medborgare välja mellan partier bestående av representanter som partierna själva har valt ut är ju inte heller ens ett vidare logiskt sätt att välja representanter för oss medborgare. Men det är ett helt logiskt sätt att låta oss medborgare få vara med och välja med vilka proportioner de olika politiska eliterna ska styra samhället.
Eftersom politiska val idag i allt mindre grad handlar om åsiktsrepresentation och i stället handlar om duglighet, färdighet att administrera och regera och hur moraliskt högt stående och felfria de olika partiernas representanter är blir valet mer som en slags politisk skönhetstävling. Därför blir det allt viktigare att den vi väljer inte har några lik i garderoben. En minister som hängs ut i medierna för att den inte har betalt TV-licens eller anlitat svart städhjälp får därför genast avgå om inte partiorganisationens krishantering tar hand om ärendet tillräckligt snabbt och effektivt.
Politikern är det politiska partiets ansikte utåt. Som en försäljare av ett politiskt åtgärdspaket till en allmänhet som vill ha politiska lösningar på sina vardagliga problem. Eftersom de yttre förutsättningarna på den politiska marknaden ändrar sig med tiden, nya politiska motsättningar och utmaningar dyker upp och gamla försvinner, ser de politiska partierna vid behov över sina politiska paketerbjudanden och ändrar dem för att passa på marknaden och locka rätt väljare. Man gör positionsförflyttningar (vänder kappan efter vinden) i olika frågor. Den politiker som ska marknadsföra ett nyligen justerat politiskt paket med samma övertygelse som det förra kommer förstås framstå som en hycklare. Om den förra åsikten kom ifrån hjärtat och var förankrad djupt i den egna ideologin – hur kan även den nya åsikten vara det?
Det är bland annat i de här skiftena vi drabbas av de här insikterna. Vi ser att politikern bär en mask. Vi ser att den visar oss en kuliss. Vi känner oss manipulerade. Samtidigt vill vi uppenbarligen tro på illusionen eftersom vi varje gång väljer att glömma och gå vidare. Ungefär som vi betalar en parkeringsbot och väljer att glömma den. Tänk efter själv. Vilket politiskt hyckleri kan du själv dra dig till minnes så här på rak arm? Förmodligen är det något av det allra senaste från valrörelsen i hade nyss. Kanske ett språkrör vars man flyttar stora stenar med en miljöfarlig bil eller så. Om du läser det här om någon månad kommer du kanske tänka på ett färskare exempel och kanske ha glömt det vi nyss tog.
Det finns alltså behov av hyckleri i en representativ demokrati. Politikern som ska övertyga oss om politikens storhet och det angelägna i att göra uppoffringar måste vara övertygande och ta i från tårna för att få oss att välja att göra som hon säger. Samtidigt är hon själv bara en människa som du och jag med ett eget vardagsliv och en egen historia.
Någon tappar plötsligt masken. Ett litet olycksfall i arbetet bara. Det fladdrar till i vinden och en kuliss faller omkull. Hoppsan.
Vilket hyckleri är farligt?
Hyckleri är förstås en fullständigt outtömlig källa till den politiska satiren och en guldgruva för varenda nyårsrevy runt hela vårt land. Men det har på sikt en nedbrytande och skadlig effekt på den representativa demokratin. Vi medborgare vill innerst inne inte ha någon insikt i att vi styrs av tränade lögnare och fuskare även om vi kan känna skadeglädje och roas av löpsedlarna när dreven mot hycklarna går.
Ett mer allvarligt bekymmer är att om vi väljer en person som inte är ärlig så har vi i praktiken ingen möjlighet att förutse vad den kommer ställa till med när vi väl givit den makten. Vi väljare undandras möjligheten att göra ett rationellt val baserat på fakta. För att ta ett drastiskt men tydligt exempel: Om det anses vara socialt oacceptabelt att vara nazist så kan man, om man är drillad i hycklandets konst, låtsas att man inte är nazist. Man förstår nämligen att man annars inte har möjlighet att få politisk makt. När man så blivit satt vid makten är man kanske fortfarande nazist. Hur agerar man då? Kommer man fortsätta att låtsas att man inte är nazist för att hoppas att bli omvald eller kommer man stegvis försöka urholka demokratin för att kunna få sina nazistiska idéer att på sikt bli verklighet?
Av exemplet kan vi lära oss att det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten. Yttrandefriheten gör att även människor med åsikter utanför den politiska mittfåran känner att de törs yttra dem. Det gör i sin tur att vi väljare kan göra informerade och rationella val. Den som försöker gömma undan extremisterna så att inte vi “normala” människor ska kunna se dem gör oss alla en björntjänst och visar dålig förståelse för vilken miljö en demokrati behöver för att kunna leva och växa. Vi behöver se extremisterna på alla tänkbara och otänkbara politiska skalor så vi kan peka på dem och säga: “Det där är inte normalt!”
Samtidigt måste vi ta till oss att det är vi väljare som går runt med en gravt romantiserad och felaktig bild av både representation och demokrati.
*Som vi sett i tidigare inlägg på Folkstyret finns en åsiktsskillnad mellan politikerna i parlamentet och allmänheten i samhället utanför på 18%. Där tog vi ett pedagogiskt och bra räkneexempel från statsvetarprofessorn Sören Holmberg: “För en enskild sakfråga […] skulle en åsiktsskillnad på 18 procentenheter i en tudelad fråga i princip aldrig uppkomma, sannolikheten är 1 gång på cirka 60 miljarder om vi drog 349 ledamöter och 1500 väljare helt slumpmässigt.” Vidare konstaterar han: “Om vi vill ha en hundraprocentigt åsiktsrepresentativ riksdag är det mycket bättre att lotta fram ledamöterna än att välja dem i allmänna val.”
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
