Som man frågar får man svar

Alla representativa demokratier dras med samma bekymmer. Det bildas en klyfta mellan de som styr och de som blir styrda. Vi kan nog på båda sidor av denna klyfta erkänna att det, å ena sidan, är lite praktiskt och bekvämt för bägge parter. De som styr behöver inte bry sig fullt så mycket om vad de styrda tycker i alla detaljer och de som blir styrda slipper själva ta ansvaret och kan skylla problemen på de som styr. Men å andra sidan har arrangemanget på sikt en nedbrytande effekt på demokratin. Långvariga och stora skillnader i åsikter i viktiga sakfrågor mellan styrande och styrda skapar ett ömsesidigt förakt och misstroende.

I ganska precis hundra år har vi provat med att rösta på partier som sätter samman egna paket med färdiga politiska lösningar som de konkurrerar om politisk makt med. Hundra år är ju en ganska lång prövoperiod och vi kan nu säkert konstatera att det faktiska utfallet hamnat en rejäl bit ifrån det som en gång utlovades då demokratin infördes. Dessa löften, som fortfarande inte infriats, är att demokratin med tiden skulle ersätta fåtalsväldet och att transparens och öppenhet skulle ersätta korruption och egennytta¹.

Eftersom all offentlig makt i Sverige ska utgå från folket så behöver vi på något sätt, förr eller senare, ändra hur vi omvandlar folkets åsikter till politisk verklighet. Till slut måste alltså klyftan stängas. Det saknas inte idéer om hur det här ska gå till. En del tycker att alla själva ska få rösta i alla frågor på egen hand och som de själva vill. Det låter ju verkligen demokratiskt, men är det verkligen det? Blir exempelvis besluten upplysta och informerade och uppstår verkligen politisk jämlikhet? Det här är två helt centrala demokratikriterier.

För att omvandla folkets åsikter till politik behöver vi hur som helst fråga folket vad de tycker och som man frågar får man svar. Så hur frågar man då på bästa sätt så att man får veta precis vad invånarna i ett land verkligen tycker om ett visst politiskt förslag?

Det handlar främst om tre saker.

1Den första är ju självklart hur själva förslaget är formulerat. Vi vet ju att det egentligen går att formulera ledande frågor så att man får precis det svar man vill ha. Men när det kommer till politiska förslag är just det problemet faktiskt mindre än man kan tro. För när riksdagen ska votera om ifall ett förslag ska godkännas så har de att ta ställning till hela förslaget som det presenteras och inte bara en listigt formulerad fråga. När man vill veta vad allmänheten tycker om förslaget frågar man helt enkelt även de vad de anser om förslaget i sin helhet.

 

2Den andra faktorn är vilka som får frågan. Om alla får frågan kommer de som är mest intresserade av just den frågan att svara i större utsträckning. Då blir det väldigt skevt. Om man bara frågar militärer eller bara barnskötare kan man också få helt olika svar. För att man ska få ett representativt svar, och en trovärdig bild av opinionen, så behöver man fråga ett representativt urval. Det kallas också sannolikhetsurval. Det finns många fler fördelar med det förutom att resultatet blir riktigt. Om man väljer människor helt slumpmässigt kan man nämligen räkna ut en massa statistiska saker som exempelvis felmarginaler och konfidensintervall. Med det kan man vara mycket säker på att man har en sann och rättvis bild av vad allmänheten tycker om förslaget.

 

3Den tredje faktorn gäller hur genomtänkta, eller riktiga, svar man får utav de som man frågar. Om du får kort tid på dig att svara så kan ditt svar bli ogenomtänkt och förhastat. Ofta behöver man ta reda på lite extra fakta innan man bestämmer sig för vad man tycker. Kanske man först pratar med någon man känner som har varit med om det som förslaget gäller så att man får en annan bild av det. Med en del frågor är det precis tvärt om. Där kan det istället finnas en inflammerad samhällsdebatt där resursstarka organisationer länge bedrivit hård propaganda. I sådana fall kan man behöva försöka se bakom dessa intressen för att komma närmare sin egen välgrundade uppfattning. Mitt emellan de här ytterpunkterna, den helt oreflekterade och helt förvrängda, finns alltså den genuina åsikten.

Uppdelning i fyra kvadranter

Det här blir mycket lättare och överskådligare om man ritar upp det i ett diagram som det här nedan. Själva frågeformuleringen som var den första faktorn är ju redan löst så det är bara två axlar vi behöver i diagrammet.

På den stående y-axeln kan vi placera var åsikten är mellan ytterligheterna oreflekterad och förvrängd. Allra bäst är ju om den är mitt emellan. Åsikten ska vara klar och bestämd och baserad på ett underlag man tror på. Gärna ska den vara utsatt för lite personlig eftertanke. Helst ska den förstås inte heller vara förvrängd, korrumperad eller bygga på osanningar så den hamnar i andra änden av skalan.

På den liggande x-axeln har vi placerat representationen. Den ska förstås vara så lika befolkningen i övrigt som möjligt vilket helt enkelt betyder att den ska vara så hög som möjligt.

Precis i mitten på y-axeln och längst ut till höger på x-axeln hittar vi alltså vår “sweet spot”. Där möts dessa idealförutsättningar i en liten svart prick i diagrammet. Vi bestämmer för resonemangets skull att åsikter avlästa här skulle ge en beslutskvalitet på maximala 5 poäng. För varje steg ut från detta maxvärde blir poängen lägre tills vi kommer till det alldeles vita fältet utanför som har noll poäng. Noll poäng är ju väldigt lite men om du tittar i diagrammet så ser du också att det bara gäller diktaturer där dessutom besluten vilar på sämsta möjliga förutsättningar när det gäller åsiktsbildning.

Själva diagrammet är en kvadrat indelad i fyra kvadranter. I dessa kvadranter kan vi nu placera in olika kända sätt att institutionalisera de allmänna opinionerna. Vi går varvet runt och se vad som hamnar var.

Någonstans i den övre högra kvadranten kan vi placera en folkomröstning. Den omfattar alla och har alltså potentiellt en hög representativitet. Men svaret från en folkomröstning är i vår moderna tid färgat av mycket lobbying, reklam- och påverkanskampanjer, spinning och sanna och falska hot, rena lögner, löften och rykten om vart annat. Dessutom används den numera av många som en möjlighet att protestera mot det politiska etablissemanget. Den politiska jämlikheten är alltså förhållandevis hög men resultatet speglar inte opinionen så bra. Den blir förvrängd. Efter upplevelser som Brexit finns det bland många, speciellt hos de som idag har politisk makt, ett mycket lågt förtroende för att folkomröstningar ger ett legitimt resultat.

I den övre vänstra kvadranten finns exempelvis vårt eget parlament. Det visar även den en förvrängd bild av den allmänna opinionen som är påverkad av en massa andra saker som lobbyism, personliga kontakter, egenintresse, maktspel, påtryckningar och hållhakar. Till vänster hamnar den eftersom man bara frågar en väl definierad och speciell grupp människor som är utvald baserat på medlemskap, och fallenhet för hierarkisk klättring, i politiska partier. Det är inte en egenskap som kännetecknar den breda allmänheten. Bara ungefär en procent av svenskarna är ju ens aktiva medlemmar i något politiskt parti. Som vi har konstaterat tidigare har vi också precis hundra års fullskaligt testande av den här metoden och den har, speciellt hos de som idag inte har politisk makt, mycket lågt förtroende.

Här hittar vi även en sådan variant som “flytande demokrati”. Det är en metod som låter de som är extra intresserade och insatta i vissa frågor rösta själva i just de frågorna. Andra frågor, som de inte är lika intresserade av, kan de delegera vidare till andra personer eller organisationer som är intresserade av de frågorna istället. De organisationerna kan i sin tur delegera sina röster vidare till vem de vill. Kanske den som betalar bäst. Den enskilde vet alltså inte ens vad dennes röst har använts till för beslut. Flytande demokrati är konstruerat för att öka den politiska makten hos de med starka åsikter och stora resurser och har alltså potential att ytterligare försämra den politiska jämlikheten samtidigt som det efteråt inte finns någon att peka ut eller utkräva ansvar från. Flytande demokrati framstår här som ett alternativ för den som, mot förmodan, tycker att dagens demokrati har för mycket politisk jämlikhet, för mycket ansvarsutkrävande av beslutsfattare och för lite makt till intresseorganisationer.

I den nedre vänstra kvadranten hamnar exempelvis en opinionsundersökning i en självrekryterad panel. Åsikterna kan vara helt råa, utan eftertanke och gruppen är inte det minsta representativ annat än för sig själv. Förtroendet bland de som forskar om allmänna opinioner är därför mycket lågt för den här metoden.

I den nedre högra kvadranten finns den typen av sociologiska undersökningar som idag görs av samhällsforskare med stora mängder frågor. Där är det väldigt noga med representativiteten. Eftersom antalet frågor som skickas till varje svarande är ganska stort har kanske inte varje respondent möjlighet att gå helt på djupet i varje fråga utan behöver kanske lämna en del ogenomtänkta svar. I den här kvadranten finns också andra seriösare, statliga och privata, organisationer som gör opinionsundersökningar av högre kvalitet.

Alla de här sätten gör att vi som bäst når vissa beslutskvalitetspoäng, eller legitimitetspoäng. På den vänstra planhalvan befinner vi oss inom fåtalsväldets legitimitetsgräns och där är maxpoängen begränsad till bara 2. På den högra planhalvan kan folkomröstningar i bästa fall kanske nå 3. De enda som kan hamna på 4 eller bättre är sociologerna, eller de seriösare opinionsmätarföretagen, med sin vetenskapliga metod.

Vi i femman?

Hur man än vrider och vänder på diagrammet verkar det som att samhällsvetenskapare och seriösa opinionsundersökare kommer närmast idealet ändå. Men hur ska man ta sig den sista biten in till fyran och femman? Och hur stor är skillnaden i utfall när man är så nära idealpunkten? Det vill säga: Hur stor demokratisk nytta har vi av att anstränga oss lite extra den allra sista lilla biten för att närma oss 5?

Som tur är finns det forskning även på detta. Och det riktigt spännande och intressanta händer när du om en stund lägger ihop det vi presenterat hittills med det vi ska presentera nu:

ICQ

Professor Peter Neijens på universitetet i Amsterdam har studerat en metod som kallas ICQ, (The Information and Choice Questionnaire²). I de här studierna fick slumpvis utvalda respondenter en vecka på sig att fylla i och returnera sina svar. Respondenterna fick börja med att bilda sig en uppfattning genom att utsättas för de olika argument som fanns för och emot förslaget. Man fick också ta ställning till bedömningar av de troliga konsekvenserna av de olika alternativen. Resultatet av studierna visade att när man gått igenom formuläret så hade man under processens gång bildat sig en väl underbyggd uppfattning om förslaget baserat på de olika argumenten och hur man själv skattat önskvärdheten av de olika konsekvenserna. När respondenterna avslutade med att fälla sitt slutgiltiga avgörande om förslaget hade de i större utsträckning än kontrollgruppen gjort det konsekvent med vad man angivit att man ansåg om de olika presenterade argumenten. På så vis kunde man alltså påvisa att respondenterna i studien fattat beslut som var av bättre och mer grundad kvalitet. Istället för att fråga människor vad de tyckte när de inte tänkte fick de alltså tänka först och svara sedan.

Det här var alltså en väg till ett mer informerat och faktaunderbyggd beslut, man vad var då den mätbara vinsten så här nära idealpunkten? Man kan hitta en fingervisning om det i det faktum att hela 50% av de som var med i studierna ändrade sitt beslut efter att de fått bilda sig en uppfattning baserad på den här processen ovan. Det betyder alltså att det finns en högst betydande, för att inte säga dramatisk, möjlighet till förbättring av beslutskvaliteten när man närmar sig 5. Hälften av respondenterna hade ju bytt till en ny, mer genomtänkt, åsikt!

Att inte ge respondenterna en chans att först bilda sig en välgrundad uppfattning genom information och eftertanke genererar ett lika stort fel som om hälften av de tillfrågade hade fått en enkel fråga att svara på men som de tolkat precis tvärt om.

Effekten är starkast i frågor där det inte finns en så stor samhällsdebatt och allmänintresse. Alla förslag är ju inte av så högprofilerat slag som: Ska cyklister få cykla mot rött ljus i en korsning om de svänger till höger? (en så kallad Holländsk högersväng). Många förslag kan istället gälla sådant med väsentligt lägre medialt och folkligt genomslag som till exempel vilken princip man bör använda för uppräkningen av skatten på naturgrus.

Vänd på resonemanget för ett ögonblick och låt det sjunka in. Känns det ens som en bra idé att låta människor komma till tals och få vara med och bestämma på ett visst sätt om vi vet att hälften av dem egentligen skulle ha bestämt annorlunda givna tillräckligt med information och en chans att lära sig bara lite mer i ämnet?

Nej det gör nog inte det. Faktum är nog att att det skulle vara precis lika illa som det är idag. Det hade bara varit ett annat sätt att be om att i hög grad få helt fel svar på de frågor vi har om våra egna opinioner.

Vi behöver förstå vidden av detta. För den kunskapen påverkar våra chanser att förbättra demokratin och få den att ge ett utfall som ligger närmare våra förväntningar på den. Det är vi som behöver hjälpa demokratin att infria sina gamla löften. Ingen annan kommer göra det åt oss.

Folkstyret

Om Folkstyret väljs in i Riksdagen skickar Folkstyret varje fråga vidare till ett representativt urval av de som bor i landet. De som blir slumpvis utvalda kan vi kalla ett minidemos. De är en befolkning i miniatyr som skapas bara för mätningen skull. De har ingen särskild bakgrund, social tillhörighet eller annan specifik egenskap. De representerar bara Sveriges befolkning.

Du är helt unik med din helt personliga uppsättning av miljontals åsikter i alla möjliga frågor och du har förvärvat dem genom det nätverk av informationskällor som just du har. Det kan vara tongivande experter, forskare eller yrkesmänniskor du valt att lita på i olika ämnen eller kunskaper du skapat på alldeles egen hand genom personliga erfarenheter. Men din åsikt om ett specifikt politiskt förslag delar du med ett antal andra personer i samhället. I ett representativt urval är den proportionella andelen som tycker lika som du i den specifika lika stor som andelen i hela befolkningen.

De som ingår i den aktuella frågans minidemos får sätta sig in i förslaget och besluta sig för vad de tycker om det. Svarar gör de på en femgradig skala från mycket dåligt förslag till mycket bra förslag. Folkstyret tar reda på den statiskt normala inställningen till förslaget och voterar så i riksdagen. Åsiktsklyftan i just den avgjorda frågan kommer att slutas lite grann. Beslutet blir mer legitimt.

För varje politiskt förslag som passerar igenom en riksdag där Folkstyret är invalt stängs liknande åsiktsklyftor lite mer. Dag efter dag betar vi av beslut efter beslut tills vi upptäcker att utfallet blivit lite mer likt det som vi tänkt oss. Folkstyret drar nytta av att vi är många som kan dela på jobbet genom att ta en liten bit av ansvaret var någon gång ibland. Folkstyret bygger på det vi har gemensamt istället på det som skiljer oss åt.

Vid riksdagsvalen bestämmer vi väljare hur representativ, respektive elitdriven, vi vill att riksdagen ska vara genom att välja hur stort Folkstyret ska vara i relation till de vanliga politiska partierna. Mellan valen blir vi som beskrivet ovan, och i den grad vi själva bestämt, representerade av representanter för oss själva.

¹ Olof Petersson – Vår demokrati (SNS Förlag 2009)

² Peter Neijens – The Deliberating Public and Deliberative Polls (The SAGE Handbook of Public Opinion Research 2008)