Politiker fria från ansvar

En av de bärande idéerna med representativ demokrati är att det finns en möjlighet till ansvarsutkrävande. Vad man menar med det är att de som har varit med och fattat impopulära beslut ska kunna väljas bort i nästkommande val.

Det här har använts av en del politiker som en invändning mot det demokratiska partiet Folkstyret. Man anser att om folket själva får vara med och bestämma så fungerar inte det här ansvarsutkrävandet. Folket kan ju inte välja bort sig själva.
(Hur Folkstyret fungerar kan du läsa på slutet av det här inlägget.)

Nu finns det emellertid så många sätt för politiker och politiska partier att undslippa det ansvar som väljarna kan komma att utkräva av dem att man kan argumentera för att den här invändningen inte längre är relevant.

I det politiska spelet har undslippande av ansvar nämligen utvecklats till något av en helt egen gren. De politiska spelarna har drillats hårt i det här av både väljare, politiska motståndare och journalister som försökt ställa dem till svars. Det finns därför nu några stycken välkända metoder för att slippa ta politiskt ansvar.

1Man skyller ifrån sig. Hur många gånger har man inte blivit tvungen att lyssna på oändliga ordväxlingar som:

 

– Nu har vi fått ordning på finanserna efter det stora underskott som ni rödgröna/i alliansen lämnade efter er!
– Men nu ska man komma ihåg att det var ju faktiskt ni i alliansen/rödgröna som ställde till det med finanserna innan vi styrde!
– Men innan dess var det faktiskt ni… och så vidare.

2Man skapar breda blocköverskridande överenskommelser där man fattar impopulära beslut som väljarna inte kan utkräva ansvar för. Ett exempel på det är Pensionsarbetsgruppen där man upprätthåller och vårdar en blocköverskridande överenskommelse i en stor och bred pakt. Om pensionsuppgörelsen är bra eller dålig är en fråga för sig och det kan man mycket väl ha en debatt om. Faktiskt är det nog så att man i alla fall borde ha en debatt om den. Men frågan har istället undandragits från väljarnas bedömning. Det är precis det pakten är till för.

 

3Man hittar en enskild politiker eller tjänsteman som man offrar efter att en skandal uppdagats. Ett exempel på det är Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartson som avgick efter skandalen med Transportstyrelsen. Med det försvann det spår som ledde direkt till statsministern själv. Nu är Lennartsson ekonomidirektör vid Region Uppsala. Det mesta av hundhuvudet fick annars Anders Ygeman bära. Han fick istället, under en period, vara gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen innan han åter blev inkallad som statsråd igen.

 

4Man kan, som Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu ska göra, regera med en politik som ska dikteras från annat håll. Det innebär i klartext att Stefan Löfven kommer att kunna regera i fyra år i opposition mot sig själv. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer vid nästa val vara helt immuna mot ansvarsutkrävande. Centerpartiet och Liberalerna kommer ha det lite svårare men de kommer istället kunna skylla lite grann på alla andra partier i riksdagen. Vänsterpartiet kommer kunna skylla på alla partier till höger om sig själva och KD, SD och Moderaterna kommer kunna skylla på alla de ovanstående.

 

Det är riktigt att folket inte kan röstas bort i ett val om de fattar ett dåligt beslut, men det har alltså i praktiken de politiska eliternas företrädare sett till att inte heller de kan.

Vad är politiskt ansvar?

Det här tar oss fram till betydelsen av politiskt ansvar. Den politiker som inte hinner röstas bort av valmanskåren utan själv tvingas avgå brukar säga att den “tar konsekvenserna”. Den betalar alltså det politiska priset för att den har agerat som den har gjort. Ändå finns konsekvenserna av det politiska beslutet kvar. Världens dyraste sjukhus, exempelvis, står ju i alla fall där i Solna och räkningarna till skattebetalarna tickar i alla fall in varje månad. Även till nästa generation skattebetalare. Det är alltså väljarna, och deras barn och barnbarn, som tar de verkliga konsekvenserna. Det är väljarna som betalar priset och det är väljarna som tar smällen. Väljarna lastas med ansvaret.

Vi vet att ansvar utan befogenheter leder till svårhanterlig stress och vanmakt.

Valdemokrati eller deltagardemokrati?

Ibland brukar samhällsvetare ställa frågan: Vilken sorts demokrati vill man ha?

Det ena alternativet är valdemokrati. Den kallas också elitdemokrati eller konkurrensdemokrati. Folket går till valurnorna och röstar på politiska partier som företräder en eller flera politiska eliter. Genom valet får då medborgarna vara med och fördela den politiska makten mellan partierna och fram till nästa val fattar de beslut på egen hand om hur landet ska styras. Partierna i sig är inte vidare demokratiska utan idealet är att de är konsekventa och förutsägbara.
Den som röstar på ett parti i en valdemokrati ska ha en hum om vad partiet kommer att verka för. Därför har sådana partier ett starkt toppstyre och en stark partipiska som gör att inte enskilda medlemmar hittar på oförväntade saker under mandatperioden. I riksdagen eller kommunfullmäktige vägs och mäts sedan de politiska viljorna mot varandra och de som kan samla en majoritet för sin linje kommer att få sin vilja igenom. Demokratin uppstår alltså inte i partierna utan i konkurrensen, i spänningsfältet, emellan partierna.
Eftersom väljarna har varit med och fördelat makten mellan de olika partierna ska enligt den här principen utfallet av besluten i slutändan spegla väljarnas åsikter och värderingar. Det här demokratiska idealet tar hårt fasta på principen om specialisering och arbetsfördelning som finns i alla andra professioner som läkare, lärare eller bilmekaniker. Politikerna sysslar med politik och “vi andra” sysslar med “annat”.

Det andra alternativet är deltagardemokrati. Det tar fasta på att politik inte, och särskilt inte politik i en demokrati, är en bransch vilken som helst. Istället menar man att medborgaren ska bjudas in och delta i landets eller kommunens styre. En variant är genom folkomröstningar, en annan är som deltagare i medborgarpaneler eller som deltagare i deliberativa samtal.
Finesserna med att involvera medborgarna i styret är uppenbara. Dels förankras den förda politiken hos medborgarna och dels finns det i dag alldeles för få institutioner som gör att varje generation på ett naturligt sätt erövrar demokratin och gör den till sin. Det man istället då försöker göra är att man “från ovan” försöker införa demokratiska värdegrunder som ska ersätta de demokratiska värdegrunder som uppstår av sig själv i de som själva är med och håller demokratin vid liv genom att bruka den.
Det stora problemet med deltagardemokrati menar man är att de med starkare engagemang och större resurser snart kommer att få mer inflytande över de politiska besluten. Det demokratiska idealet är ju att allas röster ska vara lika starka oavsett vad man tycker. Om politikerna lyssnar för mycket på opinionerna som de uttrycks i de kanaler som de förfogar över så kommer de med intensivare åsikter och de med större resurser få större politisk makt än de som har vanligare åsikter.

Resultatet

Om vi backar ett steg och betraktar de här två idealen och världen omkring oss kan vi se att vi i verkligheten nu har en blandning mellan dessa. Dels har vi absolut en valdemokrati. Det enda medel vi väljare har att påverka politiken inom landets gränser med är tre stycken valsedlar som är så tunna så att de kunde vara ryckta ur en psalmbok. Springan i valurnan där vi ska stoppa dem är också bara några millimeter bred och den är bara öppen en söndag vart fjärde år. Om vi vill tillföra något eget alternativ till de etablerade partierna har de skapat en skyddsvall mot oss på 4% som vi måste ta oss över.

Samtidigt lyssnar de politiska partierna på opinionen så att de kan parera opinionsrörelser. Deltagande i opinionsundersökningar är den största enskilda insats vi väljare gör i det politiska styret mellan valen. Den som har sett de årliga TV-sändningarna från Almedalen varje sommar vet också att de med stora resurser har stora möjligheter att nå fram till de politiska partierna med deras förslag. Den som läser tidningarnas ledare vet att de som har de starkaste åsikterna redan får stort genomslag hos politikerna i deras egna partier.

Allt sammanlagt har vi alltså lyckats få ett demokratiskt system som kombinerar det sämsta av de här bägge idealen. Vi har ingen möjlighet till ansvarsutkrävande och de med större resurser och starkare åsikter har större inflytande. Genom att själva krypa ur ansvarstagandet och öppna för påverkan från lobbyister har de politiska partierna i praktiken själva valt bort valdemokratin.

Det enda alternativet som är kvar är alltså deltagardemokrati.

Folkstyret

Folkstyret är ett demokratiskt parti. Om Folkstyret är invalt i riksdagen, i din kommuns eller i ditt landstings fullmäktige, så skickar Folkstyret varje fråga som det ska beslutas om vidare till ett representativt urval av invånarna. De får sätta sig in i frågan och svara på en femgradig skala vad de tycker om förslaget. Folkstyret tar reda på den statistiskt normala åsikten om förslaget och voterar så.

Den här metoden tar vara på det faktum att vi är många som kan dela på jobbet. Om ettusen slumpvis utvalda personer svarar på varje fråga och vi är tio miljoner personer som delar på jobbet behöver var och en av oss bara sätta oss in ordentligt i var tiotusende fråga. Det är ingen hög arbetsbelastning. Men den gör att vi för varje politisk fråga kommer ha ettusen pålästa ambassadörer ute i samhället mitt ibland oss. Det gör också att de politiska besluten förankras väl i samhället.

Ju fler representanter vi medborgare röstar in för Folkstyret i våra beslutande församlingar desto större inflytande kommer vi medborgare att få och desto bättre åsiktsrepresentativitet kommer de beslutande församlingarna att ha.

Desto större politisk jämlikhet kommer vi också att uppnå. Vi kommer som första moderna land i världen kunna fatta politiska beslut bortom och över fåtalsväldets legitimitetsgräns. Vi kan skapa en djupare och bredare demokrati som kan sätta helt nya standarder för hur demokratier kan fungera.

Vi kommer att ta oss de befogenheter som krävs för att hantera det ansvar som har lagts på oss.