Den offentliga makten
Det finns olika sätt att utse personer till offentliga poster. Metoderna är mer eller mindre ändamålsenliga beroende på vilka egenskaper man vill att personerna ska ha.
Om en grupp vill sålla ut den eller de som de tycker är mest framstående på något politiskt relevant sätt så ska de använda sig av val som metod. Det kallas sedan Aristoteles tid för “demokratisk aristokrati”. Ordet aristokrati är grekiska och har betydelsen ”de bästas välde”. På Aristoteles tid var ”de bästa” detsamma som den tidens elit. Det var bara ett privilegierat fåtal som ansågs dugliga att styra och det baserades på börd. Bara de som kom från privilegierade familjer kunde ju få någon bättre utbildning.
Om medborgarna kan välja ledare helt fritt kan de välja den person som de tycker har de mest politiskt relevanta egenskaperna. De kan utse den som de tycker är bäst lämpad för jobbet. Valet som demokratisk urvalsmetod passar därför för att välja ledare som vi vill ska ha unika och framstående egenskaper som exempelvis regeringsmedlemmar, landshövdingar, landstingsråd och kommunalråd.
Att utse en ledare har sina fördelar och sina nackdelar. Till fördelarna hör att ledaren med sina speciella egenskaper på eget initiativ exempelvis kan hjälpa till att generera gruppen ett stort välstånd, säkerhet, hållbarhet eller vad det nu är för kvalitet hos ledaren som medborgarna tycker sig behöva. Till nackdelarna hör att makt alltid korrumperar. Alltså behöver det finnas mekanismer som gör att ledaren efter en förutbestämd tid avsätts automatiskt och att gruppen får möjlighet att välja en ny person till posten. Den demokratiska urvalsmetoden gör att ersättaren då väljs efter de egenskaper som medborgarna anser vara politiskt relevanta i den tid och den situation man då är i och som uppfattas kunna hantera den utveckling man ser framför sig. De som ska leda ska utses i demokratiska val där alla medborgares röster är lika mycket värda och alla som vill ska kunna ställa upp i valet. Det finns politisk jämlikhet i valet vilket är en grundförutsättning för att processen ska vara demokratisk och resultatet legitimt. De valda kan betecknas som representanter eller företrädare men de är inte alls representativa för medborgarna eftersom de tillhör en grupp med särskilda egenskaper. Utan dessa särskilda egenskaper hade de ju inte blivit valda.
Maktdelning
All makt kan inte vara i händerna på valda ledare. Ett sådant styre är inte tillräckligt demokratiskt för att vara legitimt. Ledarnas makt behöver balanseras ut med en annan lika stark makt. Principen kallas maktdelning. Makten hos valda ledare i exempelvis en regering kan då balanseras ut av en riksdag bestående av representanter för medborgarna.
För att representera medborgarna krävs helt andra egenskaper än att vara någon av ”de bästa”. Att välja representanter till riksdagen på samma sätt som vi väljer till ledarna resulterar inte i någon maktdelning utan bidrar istället till en koncentration av makt i en partibaserad politisk aristokrati. För att vara representativ krävs istället att man är lika ett tvärsnitt av medborgarna. Inte bara lika till kön, hudfärg, ursprung eller ålder utan lika medborgarna i den meningen att de delar medborgarnas sociala förmåner och mediala och politiska makt snarare den politiska aristokratins förmåner och politiska och mediala makt.
De som är i särklass mest lika medborgarna är förstås vi medborgare själva.
Det är det som är anledningen till att du ska rösta på Folkstyret. Folkstyret voterar i riksdagen som den statistiskt normala åsikten bland medborgarna i varje fråga. Det mäts i ett representativt urval av oss.Ju större andel representanter vi medborgare får in i riksdagen desto bättre maktdelning och desto mer demokrati. Folkstyret betyder att vi i framtiden kan ha helt fri åsiktsbildning och samtidigt kunna oroa oss mindre för att extremister ska ta makten.
Detta innebär även att vi tillsammans kan fatta legitima beslut utan att samhällets styrning ska förlamas av politiska partier som spärrar varandra. Regeringen styr riket. Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel ska användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning. Riksdagen är lagstiftande. Den offentliga makten utövas under lagarna.
De fem meningarna du läste sist kommer direkt ur Regeringsformen, den grundlag vi firar tillblivelsen av varje år den 6 juni.
Den som börjar med: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
En demokratiutredning i miniatyr
För att reda ut vilken demokratisk förbättringspotential som finns i olika delar av den offentliga makten behöver vi se var vår polyarki står i dagsläget. Polyarki är “ett politiskt system där flera olika grupper konkurrerar om makten och där en stor del av den vuxna befolkningen genom val väljer vilken grupp som under en period har den högsta makten”.
En polyarki kan vara demokratisk i olika grad beroende på hur väl den presterar i ett antal kriterier. Dessa är:
- Valda befattningshavare – betyder att viktiga beslut fattas av valda ämbetsmän.
- Fria och opartiska val – betyder att ämbetsmännen väljs i ofta förekommande, opartiska val.
- Allmän rösträtt – betyder att praktiskt taget alla vuxna har rösträtt vid val av befattningshavare.
- Rätt att kandidera i val – betyder att praktiskt taget alla vuxna har rätt att kandidera till de offentligt valda befattningarna.
- Yttrandefrihet – betyder att medborgarna kan uttala sig om landets politik utan att riskera något slag av förföljelser.
- Alternativa informationskällor – betyder att det finns alternativa informationskällor som medborgarna har rätt att utnyttja och som skyddas av lagen.
- Föreningsfrihet – betyder att medborgarna har rätt att bilda oberoende organisationer för att på så sätt förändra landets politik.
På flera av de här punkterna presterar Sveriges polyarki ganska väl, som föreningsfrihet, yttrandefrihet, alternativa informationskällor och allmän rösträtt.
När det gäller rätten att kandidera i val är det mer bekymmersamt. De politiska partierna i Riksdagen har nämligen bestämt att vi bara får rösta på politiska partier. Vill man kandidera till en offentlig befattning är man alltså tvungen att vara med i ett politiskt parti. Det är förstås en enorm begränsning för en människa att tvingas följa riktlinjerna från toppen av ett politiskt parti.
När det gäller fria och opartiska val där vi ska välja befattningshavare som ska fatta alla viktiga beslut har vi det ännu värre ställt. Det ska visa sig att nästan inga beslut alls fattas av ämbetsmän vi valt.
Uppfattningen bland statsvetare är att när Sverige för snart 100 år sedan fick allmän och lika rösträtt så passerade vårt styrelseskick precis över ribban för att enligt dessa kriterier få kallas demokratiskt. Men frågan är om det inte pressats ner igen under det demokratiska gränsvärdet genom att de politiska partierna har fått lite väl fria händer av oss medborgare.
Partiernas representanter
Eftersom vi medborgare bara har en enda chans att påverka det här en gång vart fjärde år – hur är då våra demokratiska möjligheter att påverka med våra valsedlar? Det är ju de enda instrument vi har att hantera vid valet. Med valsedlarna väljer vi ett parti. Det är partiet som får vår röst. Vissa av oss väljer ett parti som har en ledare vi tror kan bli en kompetent statsminister. Det här är ett ganska säkert kort för även om ett parti kan byta ledare efter eget godtycke byter de inte gärna en ledare som vunnit en statsministerpost. Vissa av oss vill stödja ett block och taktikröstar på ett litet parti som inte har tillräckligt folkligt stöd för att själva komma in i riksdagen. Viktigt att komma ihåg är att oavsett hur du väljer så väljer du ett parti.
Personerna som är förtryckta på valsedlarna är valda av partierna. Det kallas att partierna har nomineringsmonopol. Hur de gör för att välja ut dessa är helt upp till dem själva. Det finns som bekant flera sätt att stiga i graderna i ett politiskt parti och det är lite beroende på vilket parti vi studerar. Om ett, eller flera partier bildar regering kan de välja vilka statsråd de vill. De behöver inte ens vara medlemmar i partiet eller varit valda på något annat sätt. Att de politiska partierna inte fungerar särskilt väl som plantskolor för dugliga politiska ledare är ett problem som partierna dras med. Värvningar till det politiska styrets högsta positioner går därför istället ibland utanför partisystemet. Några tidiga exempel var i regeringen Palme II där Olof Palme överraskande utsåg Lennart Bodström och Ove Rainer till statsråd. Politikreportern Anders Isaksson kunde konstatera att kopplingen var att familjerna Palme, Bodström och Rainer tillsammans hade landställen på Fårö och kände varandra på så sätt.[1] Ett långt senare exempel är förstås Alice Bah Kuhnke som blev medlem i Miljöpartiet bara 3 dagar innan hon officiellt utsågs till kulturminister.[2] Det socialdemokratiska partiets problem med de senaste partiledarna, Mona Sahlin och Håkan Juholt, gjorde att partiet var tvungna att rekrytera en partiordförande från den partiet närliggande fackföreningsrörelsen – Stefan Löfven.
Partierna som nu sitter i riksdagen har bestämt att de från och med valet 2018 ska kunna skydda sina kandidatlistor så att du inte ska kunna skriva till en person som du vill ha invald.
(Detta gäller självklart inte när du röstar på Folkstyret – då får du fylla i vilket namn du vill eller inget alls.)
Riksdagspartierna bestämde dessutom i samband med personvalsreformen 1997 att valmyndigheten ska bortse ifrån om du strukit en kandidats namn. Det enda du kan göra är att kryssa för en favorit.[3]
Sammanfattning: Du väljer ett parti med din valsedel. Den enda möjligheten du har att påverka vilka som ska vara med på valsedlarna är om du tillhör den enda procent[4] av medborgarna som är aktiva medlemmar i ett politiskt parti. Om du är det är du kanske med och väljer ut de tiondelar av denna partiaktiva procent som resten av oss medborgare har att välja på med valsedlarna. Här ska man veta att 34 procent av dem som är medlemmar i ett politiskt parti i Sverige anser att de har lika lite inflytande i sitt parti som en vanlig väljare, som inte är partimedlem[5] enligt regeringens egen demokratiutredare.
Folkstyrefaktorn är därför mycket låg när det kommer till det valsystem som de politiska partierna i Riksdagen beslutat om.
Stads- eller kommundelsnämnden
Om du bor i, eller i närheten av, en större svenska stad där det finns kommundelsnämnder eller stadsdelsnämnder så har du dina närmaste politiker där. De är utsedda av partierna som är invalda i din kommuns kommunfullmäktige. Det är en helt intern fråga för respektive parti hur de utses. Närmast tillhands är förstås att de här uppgifterna ges till de som är lediga för uppdragen vilket betyder att de tas från den skaran lokala politiker som vi inte röstat in i kommunfullmäktige. Eftersom varje kommun är uppdelad i små valkretsar där vi medborgare röstar olika skulle man kunna tänka sig att de politiker som sitter i de olika stadsdelsnämnderna skulle spegla dessa men de gör de inte. (Särskilt märkligt eftersom kommun- och stadsdelsnämnder en gång infördes med argumentet att de skulle stärka den lokala demokratin och det lokala självbestämmandet.) Fördelningen partierna emellan återspeglar oftast istället den i kommunfullmäktige. Men det behöver de inte heller göra. Partierna i kommunfullmäktige köpslår med varandra om hur fördelningen ska gå till. De kan till och med ge platser till ett parti som inte blivit invalt alls.[6]
De uppgifter som stads- eller kommundelsnämnderna har att ansvara för är olika beroende på vilken kommun de tillhör men det gäller bland annat viktiga och till och med kritiska samhällsfunktioner som socialtjänst, äldreomsorg, grundskolor, förskolor, fritidshem och bibliotek.[7]
Sammanfattning: Den närmaste nivån av lokala politiker som har ansvar för mycket viktiga funktioner nära dig är inga som du varit med och valt med någon av dina valsedlar. Istället är de mest troligt de som faktiskt inte blivit valda. Om ni är missnöjda med någon av dem kan ni inte ens peta ner dem hit genom att stryka dem. Att stads- eller kommundelsnämnderna bildats för att stärka demokratin är inte särskilt troligt, i alla fall inte med någon i västvärlden känd demokratidefinition. Mer troligt har de skapats för att avlasta ett kommunfullmäktige som fått för mycket att ta hand om efter de centraliserande kommunreformerna.
Folkstyrefaktorn, uttryckt genom valsedeln, är därför mycket låg på den här nivån.
Kommunerna och städerna
De 290 primärkommunernas fullmäktige är den närmaste nivå dit vi kan välja partier. Kommunfullmäktige (kommunens riksdag) är de som fastställer de kommunala besluten. De som leder kommunen är dock kommunstyrelsen (kommunens regering) som kommunfullmäktige i sin tur utser. I kommunstyrelsen, som är en kommunal nämnd, hittar du bland annat kommunalrådet och oppositionsrådet. Kommunfullmäktige utser även ordförande till de övriga kommunala facknämnderna ungefär som regeringen utser ministrar till varje departement.
Det påminner alltså ganska väl om den organisationsstruktur som finns i riksdagen. Men styrs kommunerna på det här sättet i verkligheten? Svaret på det kan vi hitta i betänkandet från den senaste demokratiutredningen som Olle Wästberg överlämnade till kultur- och demokratiministern i januari 2016. Här citeras ett stycke från kapitel 9 – Den lokala politikens organisering:
” Den bild som klarast framträder i studier om maktförhållandena i kommunpolitiken är att fullmäktige saknar den tunga roll som det har enligt både regeringsformen och kommunallagen. Fullmäktige beskrivs ofta som ett transportorgan som enbart tar ställning till förslag som har förhandlats färdigt i styrelsen eller nämnderna.
Ofta har partierna gjort upp på förhand och debatter i fullmäktige framstår snarare som en redogörelse för skälen bakom de beslut som fattas. Den reella makten utövas i stället av kommun- eller landstingsstyrelsen och i synnerhet av ordföranden i styrelsen.
Sett utifrån svaren i SCB:s enkät om folkvaldas villkor i fullmäktige är det tydligt att fullmäktige har en svag ställning. På frågan om vem eller vilket organ som har mest inflytande i kommunpolitiken anger över 90 procent av fullmäktigeledamöterna antingen kommunstyrelsens ordförande eller kommunstyrelsen. De flesta anser att nämnderna och tjänstemännen har betydligt större inflytande än fullmäktige. Ledamöterna är vidare missnöjda med maktförhållandena i den kommunala politiken. Cirka 97 procent anser att kommunfullmäktige bör ha mer inflytande. Det är även fler som anser att nämnderna bör ha mer att säga till om medan de flesta anser att kommunstyrelsens ordförande bör ha mindre makt.
Lägst inflytande av alla aktörer i kommunpolitiken upplevs medborgarna ha. Det är möjligt att samma maktförhållanden gäller i landstingen, men de undersökningar som utredningen har haft tillgång till omfattar enbart den kommunala nivån.
Majoriteten av de förtroendevalda är besvikna på sina möjligheter att påverka, trots att de hade nedtonade förväntningar på uppdraget innan de valdes. Det är ungefär två av tre som hade förväntat sig att få genomslag för sina argument i kommunfullmäktige innan de valdes in, men enbart runt hälften upplevde att de kunde påverka. I någon mån tycks också besvikelsen ha en effekt på den fortsatta politiska karriären. Enligt studien angav var fjärde avhoppare att känslan av att fullmäktige hade för lite makt i förhållande till andra organ hade inverkan på varför de hoppade av. I en studie för SKL från 2005 uppgav mer än hälften av de tillfrågade förtroendevalda att de övervägt att lämna sitt uppdrag eftersom det kändes meningslöst.”[8]
Att medborgarna upplevs ha minst inflytande i kommunpolitiken stämmer också när de själva tillfrågas. I SCB:s “Undersökning om den lokala demokratin i kommuner och landsting” mäter man ett nöjd-inflytandeindex (NII) i intervallet mellan 0 och 100. Trots att SCB generöst satt gränsen för nöjdhet lågt (55 poäng) kommer snittvärdet för de kommuner som deltagit i undersökningen (och medgivit att deras resultat publicerats) bara upp i klena 40 poäng.
Medborgarförslag
Man kan tycka att det är fullständigt självklart att vi medborgare ska kunna lämna förslag till våra styrande politiker på ett strukturerat sätt, men det är bara 194 av Sveriges 290 primärkommuner som infört medborgarförslag. Medborgarförslag handlar vanligen om jordnära ting som trafiken, gatorna och parkerna i närmiljön. De som tar emot medborgarförslag skickar de direkt vidare till den tekniska nämnd som är ansvarig utan föregående beredning. Arbetsbelastningen för fullmäktige är alltså ringa. Den ansvariga nämnden har sedan bara att rapportera tillbaka till fullmäktige de beslut som fattats med anledning av medborgarförslaget.[9] Kommuner som tillåter medborgarförslag får in i snitt 26 förslag per år. I Melleruds kommun gjorde däremot medborgarförslagen en större succé. Under 2007 inkom hela 100 förslag vilket ledde till att kommunfullmäktige i juni samma år enhälligt avskaffade medborgarförslagssystemet.[10]
Det representativa styrelseskicket har annars alltid förbundits med långt gående åsiktsfrihet och möjligheter att fritt meddela sig till de styrande. Detta bland annat för att kompensera för de aristokratiska och inegalitära inslag som valsystemet i sig för med sig. I det första tillägget till den amerikanska konstitutionen står det exempelvis så här:
”Ej må kongressen stifta någon lag, som avser att påbjuda religiös bekännelse eller lägger hinder i vägen för fri utövning av sådan, eller som inskränker yttrande- eller tryckfriheten, eller som inskränker folkets rätt att under behörigt lugn samlas och till regeringen avlåta petitioner för att få missbruk avhjälpta”[11]
Bernard Manin, professor i statsvetenskap, har förklarat att friheten att uttrycka politiska åsikter framstår (..) som en ersättning för att medborgarna inte har rätt att ge representanterna instruktioner. Denna frihet är ett demokratiskt inslag i de representativa systemen, eftersom den tillhandahåller ett medel genom vilket folkets röst kan nå de styrande, medan representanternas oberoende uppenbarligen utgör ett icke-demokratiskt inslag.[12]
Folkinitiativ
Folkinitiativ innebär att medborgare kan ta initiativ till en lokal, rådgivande, folkomröstning. Att den är rådgivande betyder att kommunpolitikerna inte är bundna att följa folkomröstningens utfall. Med tanke på hur de formella kraven är utformade är det närmast ett mirakel att folkinitiativ resulterar i folkomröstningar över huvud taget.
För att ett folkinitiativ ska godkännas krävs en namninsamling som uppfyller mängdkravet om tio procent av de röstberättigade medborgarnas namnunderskrifter i kommunen, landstinget eller regionen.
Folkinitiativet måste vara skriftligt och innehålla den aktuella frågan. Namnlistan måste även innehålla uppgifter om när namnteckningarna gjorts, personernas namnförtydliganden, personnummer och uppgift om deras adresser.
För att en namnunderskrift ska godkännas måste den utöver ovanstående formkrav ha undertecknats under den sexmånadersperiod som föregått inlämnandet. Bedöms namninsamlingen uppfylla formkraven ska en folkomröstning hållas förbehållet att inte två tredjedelar av fullmäktige motsätter sig en folkomröstning.
Därutöver måste frågan vara av karaktären att fullmäktige kan fatta beslut om den. Det är fullmäktige som utformar frågan på röstsedlarna och bestämmer tidpunkten för när folkomröstningen ska hållas.
En namninsamling som inte uppfyller formkraven kan underkännas med hänvisning till de lagreglerade kraven om folkinitiativ (§ 23 och § 34 kommunallagen).[13]
Det krävs alltså i praktiken en helt orimlig insats av enskilda medborgare för att få till stånd en lokal folkomröstning vars beslut inte politikerna ändå inte behöver följa. Ändå har sedan det förstärkta folkinitiativet trädde i kraft 70 stycken folkinitiativ inkommit. Då är cirka hälften av dessa från medborgare, 29% från någon organisation eller förening och 20% från ett politiskt parti(!).
20 stycken av dessa 70 initiativ har fullmäktige av någon anledning valt att godkänna och genomfört som folkomröstningar enligt SKL:s undersökning vars resultat finns i skriften ”Det förstärkta folkinitiativet – erfarenheter från folkinitiativ och lokala folkomröstningar 2011–2015”. I rapporten finns en tabell med dessa 20 folkomröstningar, frågorna och resultaten.
Samtliga är då givetvis av karaktären att de kunde släppas igenom det partipolitiska filtret i kommunfullmäktige. Hur många av de 20 folkomröstningarna som initierats av medborgare framgår inte.
Sammanfattning: Den närmaste nivån i det offentligt styrda Sverige som du har en valsedel till är helt styrda av lokala partitoppar. Personerna (som partierna själva väljer) i de partier vi röstat in i kommunfullmäktige upplever vanmakt och att de inte har något inflytande. Om mer än hälften av dem vill hoppa av därför att det känns meningslöst – hur mycket makt betyder det att du som deras väljare har?
Folkomröstningar via folkinitiativ framstår som politiskt betydelselösa övningar för att reparera en demokratisk fasad. Ingen verklig makt överförs här till, eller utgår från, folket.
Folkstyrefaktorn, uttryckt genom valsedeln, är därför mycket låg även på den här nivån.
Län och landsting
Läns- och landstingsnivån är en territoriell mellannivå mellan den kommunala och nationella nivån. Eftersom länen och landstingen matchar varandra territoriellt redovisar vi vilket inflytande du har i dem under samma rubrik.
Länsstyrelsen
I varje län finns en länsstyrelse som är ansvarig för den statliga förvaltningen i länet. Länsstyrelsen ansvarar för det som inte landsting eller kommun ansvarar för i just det länet.
Så här presenterar sig länsstyrelsen i Örebro län i en platsannons där man söker en arkeolog:
”Länsstyrelsen är en statlig myndighet som arbetar direkt under regeringen. Vi är en viktig länk från regering, riksdag och centrala myndigheter till medborgare och kommuner. Vi som jobbar på Länsstyrelsen har många olika arbetsuppgifter – vi ger råd och information, kontrollerar verksamheter och ser till att lagar och riktlinjer följs, men ger också tillstånd och bidrag och prövar överklaganden av kommunala beslut.”
Vad länsstyrelsen har ansvar för är alltså lite olika i olika län. Att ansvarsfördelningen generellt är så luddig mellan stat, kommun och landsting betyder att medborgarna har svårt att utkräva de politiska partiernas ansvar. Man vet helt enkelt inte vems ansvar man ska utkräva genom att rösta på något annat parti i nästa val. Det är i och för sig ett mindre problem när det gäller länsstyrelsen för här har du ändå ingen valsedel.
Länsstyrelsen har istället en chef som utses av regeringen (statsministern) och som har titeln landshövding. Det finns en lång debatt om vad som ligger bakom utnämningarna och den svenska utnämningspolitiken har uppmärksammats av den internationella anti-korruptionsorganisationen Transparency international.[14]
Den moderate riksdagsmannen Rolf Gunnarsson fick upp ögonen för hur utnämningar gick till när han började arbeta som riksdagsman. År 2000 skrev han i en motion:
”Det finns många exempel på direkta kopplingar mellan de politiska partierna då de “vill omplacera folk” och kontakter med regeringen där utnämning sker av den aktuella personen. Efter senaste valet kan man också spåra sådana grunder för utnämningar av olika slag. Detta kan inte vara riktigt. Samma sak med folk från kanslihuset. Det är inte en partibok (oavsett färgen på denna) som skall vara avgörande för att man skall erhålla ett arbete/uppdrag av den arten, det skall vara kvalifikationerna. Att personer blir utslagna i riksdagsvalet – att folk inte vill ha den eller den personen kvar i riksdagen – skall inte vara en grund för att bli utnämnd till landshövding eller generaldirektör”
Naturligtvis hade Rolf Gunnarsson, och Transparency International, helt rätt. Formellt regleras utnämningsmakten i regeringsformens kap. 12, § 5. Där står det i andra stycket att “Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”.
Kommun- och regionförbunden
Kommunerna organiserar sig dessutom i lokala kommunförbund (eller regionförbund) som finns i varje län. Dessa regionala förbund samordnar landstinget och kommunerna i länet, är politiskt styrda och har anställd personal. Regionförbundet i Kalmar län, exempelvis, har en fin webbsida på https://rfkl.se/sv/ där man förklarar att man är offentligt finansierad, har cirka 80 anställda som totalt med förtroendevaldas arvoden kostade knappt 47 miljoner 2016. Man spenderade samma år 22,5 miljoner på konsulter, föreläsare och inhyrd personal. Man har även tillsammans med Region Halland och Småland Blekinge ett Brysselkontor som omsatte knappt 3 miljoner på ”påverkansarbete” i EU under samma period men den verksamheten har precis kommit igång.[15]
Du har inte någon valsedel för att utöva din väljarmakt över kommun- eller regionförbund.
Landstingen
Till landstingsfullmäktige har du en valsedel så du kan välja ett politiskt parti som du vill ha representerat där. Landstingen är den mest anonyma nivån av de tre i den meningen att de är sämst bevakade av medierna. Den politiska administrationen av sjukvård och lokaltrafik är sällan medialt spännande. Det faktum att oegentligheter ouppmärksammat kan blomma ganska friskt under lång tid gör att när väl skandalerna och svindlerierna kommer upp till ytan tenderar de att vara av ganska stora proportioner. Ofta är därför de enda gångerna vi medborgare hör talas om landstingen eller landstingspolitikerna när någon av alla dessa skandaler uppdagas. I den här sammanställningen finns inte utrymme för att lista något sådant men en enkel sökning i tidningarnas arkiv på nätet är lätt att göra för den som är intresserad.
Flera gånger har det argumenterats för att lägga ner landstingen. Inte främst därför att de har satt i system att bryta mot lagar om offentlig upphandling, att de betraktas av landets samlade sjukvårdspersonal som en fullständigt undermålig arbetsgivare, eller att de utvecklats till byråkratiska kolosser som helt har misslyckats med att prestera det absoluta minimum av politisk styrning som krävs för att bedriva fungerande sjukvård utan därför att de helt enkelt är överflödiga.
Landstingen bidrar bara till att göra ansvarsfördelningen otydlig för medborgarna. Om sjukvården tas över av staten, som kan bedriva den på ungefär samma vis som exempelvis kriminalvården, och lokaltrafiken tas över av kommunerna kan landstingen helt läggas ner. På kuppen blir den offentliga maktens organisation tydligare.
Rent juridiskt är ett landsting en kommun och landstingskommunerna lyder under samma lagar som de 290 primärkommunerna.
Folkinitiativ och medborgarförslag
Bara hälften av landstingen och regionerna har infört medborgarförslag och det innebär bara en rätt för den som är folkbokförd i ett landsting eller region att väcka ärenden i fullmäktige om frågor inom landstingets ansvarsområde.
Det förstärkta folkinitiativet innebär att en endast rådgivande folkomröstning ska hållas i en fråga om minst tio procent av de röstberättigade begär det om inte två tredjedelar av närvarande ledamöter i fullmäktige motsätter sig det. Om den som styr landstinget motsätter sig förslaget spelar det alltså ingen roll hur medborgarna röstar i folkomröstningen.
Sammanfattning: Till den territoriella mellannivån i det offentligt styrda Sverige så har du bara en valsedel med vilken du väljer politiska partier. Till Landstingsfullmäktige. Alla andra offentliga maktpositioner väljs av andra makthavare i de politiska partierna.
Folkstyrefaktorn, uttryckt genom valsedeln, är därför mycket låg även på den här nivån.
Regering och riksdag
Det här skiktet i den offentliga makten är många bekanta med så vi behöver inte gå in så mycket i detalj på hur det fungerar. Till att börja med kan vi konstatera att partierna i riksdagen, genom positionering i olika frågor, har försatt sig i en situation där inga av dem kan bilda en politiskt trovärdig konstellation med majoritet. Alltså har partisystemen dömt oss medborgare till att alltid styras av den största minoriteten vilket i praktiken innebär en inverterad demokrati. Om några partier skulle pröva ett större blocköverskridande samarbete konstruerar de istället ett styre som är mindre beroende av hur vi medborgare har valt med våra valsedlar vilket förstås är genuint odemokratiskt. Dessutom gör det att vi väljare kommer får svårt att utkräva ansvar av en sådan konstruerad majoritet. Vilka partier skulle vi rösta på istället nästa gång när vi inte är nöjda? Ytterkantspartierna som inte fick vara med?
Idag har vi ingen fungerande maktdelning mellan regeringen och riksdagen. Ledarna för de politiska partierna styr hur deras medlemmar i riksdagen ska votera i olika frågor så besluten är redan fattade när riksdagen ska votera. Sveriges radios Ekoredaktion har gjort en undersökning[16] som visar att den som röstat mest emot det egna partiet är miljöpartiets Carl Schlyter. I 0,6% av omröstningarna har han voterat enligt vad Miljöpartiet demokratiskt har kommit överens om på kongressen istället för vad ledningarna för Miljöpartiet och Socialdemokraterna gjort upp om sinsemellan. Det här har gjort Carl Schlyter till en riktigt obekväm person i riksdagen som kan få svårt att bli omvald av partiet. Detta genom att lyda partipiskan i bara 99,4% av omröstningarna.
Riksdagen är ett knapptryckarkompani som du kan läsa mer om i det här inlägget.
Sammanfattning: Regeringen utses av riksdagen med stöd av hur medborgarnas röster fördelar sig över de olika partierna. De som ska ha platser i riksdagen utses av de politiska partierna. Vi medborgare har bara att välja på politiska partierna.
Folkstyrefaktorn, uttryckt genom valsedeln, är därför mycket låg även på den här nivån.
Nu är tid för demokratisering
Baserat på utfallet kan vi konstatera att när vi använder det sätt vi använder nu till att välja ett politiskt styre (vi låter de politiska partierna bestämma) så resulterar det uppenbarligen i att Stefan Löfven blir statsminister och att han regerar i minoritet med stöd av en riksdag som inte är representativ för medborgarna.
Som vi började med att konstatera i de här inlägget är val en bra metod för att låta medborgarna vaska fram den mest lämpade individen för att exempelvis styra ett land. En person som har de unika egenskaperna som medborgarna tycker att en ledare behöver i den situation som landet och medborgarna befinner sig just när vi väljer.
Stefan Löfven är säkert en hyvens person på många sätt, men om vi medborgare fått välja fritt den person som besitter de egenskaper vi tycker är mest politiskt relevanta, hur stor är chansen att vi hade valt Stefan Löfven av alla människor?
Ledare ska utses med demokratiska val och hållas i schack av medborgare som representerar sig själva. Ett steg på vägen dit är att vi röstar in representanter för oss medborgare i riksdagen. De partier som där vill bygga majoriteter för sina olika förslag får då extra draghjälp för detta om de ansluter sig till den normala åsikten bland oss medborgare. Den hållning i sakfrågan som de flesta medborgare kan ställa sig bakom och försvara, följa och respektera. Det gör besluten demokratiska och legitima och vårt demokratiska styre kan komma på fötter igen.
Källor som det hänvisas till i texten:
[1] Anders Isaksson – Den politiska adeln
[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Alice_Bah_Kuhnke
[3] http://www.val.se/det_svenska_valsystemet/valsedlar_och_personrostning/personrosta/
[4] SOU 2016:5 Demokratiutredningens betänkande: Låt fler forma framtiden!
[5] http://www.expressen.se/debatt/nu-har-l-en-chans-att-gora-en-insats-for-demokratin/
[6] http://direktpress.drumedar.net/goteborg/Centrum/Valet-lokalt-2014/Vad-hander-med-min-rost–Sa-funkar-det/
[7] https://sv.wikipedia.org/wiki/Kommundelsn%C3%A4mnd
[8] SOU 2016:5 Demokratiutredningens betänkande: Låt fler forma framtiden!
[9] SKL Faktablad 3 Medborgardialog om medborgarförslag
[10] https://sv.wikipedia.org/wiki/Medborgarf%C3%B6rslag
[11] Främmande grundlagar II. Amerikas förenta stater (1921)
[12] Den representativa demokratins principer, Bernard Manin, i svensk översättning av Per Nyqvist
[13] http://webbutik.skl.se/sv/artiklar/det-forstarkta-folkinitiativet-erfarenheter-fran-folkinitiativ-och-lokala-folkomrostningar-2011-2015.html
[14] http://www.transparency-se.org/res/Dokument/pr20060317polutnamn.pdf
[15] https://rfkl.se/documents/rapporter/Vp-delarsrapp-arsred_senaste/%C3%85rsredovisning%202016.pdf
[16] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6689067&utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter
Folkstyret tar en paus!
Efter att ha jobbat med Folkstyret under några år så har jag bestämt mig för att lägga mitt engagemang på is tillsvidare. Man kan säga att den energi som fannsRead more…
